Ja. Ni läste rätt. Prinsen ska döpas i KYRKAN. Och jag och Marcus som inte ens tror på någon Gud. Hur kan vi då döpa vår son i KYRKAN. Jo. För det handlar inte om oss, mig och Marcus.
Jag vet inte hur många gånger som jag har fått "försvara" och förklara oss, sedan den dagen vi bestämde oss för att döpa Prinsen i kyrkan. För det var inte någon självklarhet. Först funderade vi på en "vanlig" namngivningscermoni. En sådan hade helt klart stämt bättre överens med vår "tro" (eller avsaknad av) men samtidigt så kände vi också att i så fall kunde vi lika gärna strunta i det. Plus att det vi i så fall inte skulle ha möjlighet att samla alla de vänner och all den släkt som vi önskade (om vi skulle ha det hemma).
Vi (mest jag) har vägt för och emot, att döpa honom i kyrkan eller inte. I slutändan så resonerade jag som så, att; först och främst så handlar det om Prinsen. Vad är bäst för honom. Just nu så kvittar det väl honom, om han blir medlem i kyrkan eller inte, men i framtiden kan det ha större betydelse. Som medlem i svenska kyrkan får han delta i alla deras aktiviteter, ta del i deras gemenskap (om han så önskar) han får komfirmera sig och framför allt så får han ta ett eget beslut i framtiden. Om han vill fortsätta vara medlem eller inte. Vi tar inte det beslutet åt honom.
Flera som jag har diskuterat detta med har inte riktigt förstått hur jag resonerar, och tycker att det är dubbelmoral, hyckleri, konstigt och så vidare. Jag kan inte se det så. För det handlar som sagt inte om mig/oss. Vi kommer däremot inte att vara så "aktiva" under själva cermonin. Tackbönen har vi deligerat ut till Prinsens moster och Evangeliet om Jesus och barnen får farmor läsa. Det hade jag däremot kallat hyckleri, om vi skulle stå där framme och tacka Gud för vår son, eftersom vi inte anser att det är honom vi har att tacka.

När Prinsessan döptes i kyrkan så var det ett mycket lättare val. Eftersom situationen var som det var mellan mig och hennes far så kändes det mindre "intimt" att ha cermonin i kyrkan, än om vi skulle ha haft en privat namncermoni i något av hemmen. Det kändes opersonligt och jag lade inga värderingar bakom beslutet. Jag ville mest bara få det gjort. Det är tråkigt att tänka på det idag och jag kan med ärlighet säga att jag inte log en enda gång under hela cermonin. Först när det var över och det var dags för fotografering, då log jag. Men. Nu är hon i alla fall medlem i svenska kyrkan och hon kan ta ett eget beslut i framtiden. 

Här är Prinsessan när hon hade fått vatten på huvudet och därmed var renad från syndens skuld, välkomnad i Guds familj och medlem i svenska kyrkan.



Dopklänningen sydde min mamma till min systers dop för 49 år sedan. Vi tre syskon är döpt i den plus syrrans tre barn, flera av mina kusiner, flera av deras barn och min Prinsessa är döpt i den. Och snart även Prinsen. Alla namnen finns broderade på underkjolen, i blått för pojkar och i rosa för flickor.  

Prästen var här i går (torsdag) och hade samtal med mig och Prinsen. Han var fantastiskt trevlig (och varför skulle han inte vara det?!), ung och hipp :) Mot slutet av samtalet så frågade han lite försynt om vi inte hade funderat på att bli medlem igen. Jag svarade självklart nej och sedan berättade jag hur vi resonerade. Det märkliga med det hela var att han, av alla, förstod (och accepterade) mitt resonemang. Coolt. 

I övrigt runt detta "jippo" så blir det cirka 45-50 gäster, solosång i kyrkan av Prinsessan, duettsång i kyrkan med gitarrkomp, privat dop- och mingelfotograf, videofilmning, specialdesignad doptårta, fiskdamm för de små med mycket mera. Jag älskar att ha FEST :)

Nu blir det mys i soffan för nu är Let's Dance slut. Hoppas jag.

Ha en underbar helg!