...att denna helvetesresa snart är över?!!!

Under middagen idag så konstaterade Marcus och jag att detta är det absolut värsta vi har varit med om i hela våra liv. Med råge. 
Inte någon av de kriser som jag har tagit mig genom tidigare i mitt liv kommer ens i närheten av detta. Att ha varit mobbad i skolan under sju år känns i jämnförelse som en skitsak, även om det har satt spår. Att ha blivit bedragen, på de grymmaste av alla sätt, av den man älskade och litade mest på i hela världen känns inte ens relevant i jämnförelse med detta. Att bli ensam, gravid i 4 månaden, känns inte ens längre som en genomgången kris. Allt känns som skitsaker...

Men DETTA, att se sin 2 veckor unge son bokstavligen tyna bort, att se honom ha ont, att se honom utsättas för allt det som en 2 veckors bebis inte ska behöva utsättas för, det var överjävulskt fruktansvärt.
Allt gick så hiskeligt fort. Bara på 24 timmar så tappade Prinsen 2 hg, blev blek och insjunken (vätskebrist) och helt lealös och apatisk. Det var fruktansvärt. Ett tag trodde vi faktiskt inte att han skulle klara detta. Det låter dramatiskt, men så kändes det.

Nu när Prinsen blir bättre och bättre och i princip är helt återställd så törs vi ändå inte riktigt slappna av. Minsta lilla avvikelse från det "normala" och vi blir på helspänn. Minsta lilla hostning sätter skräck i oss, att han ska kräkas igen. När kommer vi kunna slappna av.

Vi har blivit erbjuden att prata med en kurator. Just i dagsläget känns det inte så aktuellt. Men kanske i framtiden, när allt har lagt sig och allt börjar komma ikapp. Det är mycket som ska bearbetas och sorteras. Det är många tankar kring det som hände i Sundsvall. Ska det anmälas. Ska vi anmäla. Varför gjordes operationen överhuvudtaget i Sundsvall (något de flesta vi pratat med ställer sig frågandes till). Tiotusen frågor som dansar runt i våra huvuden.

Det är tur att jag har haft Marcus här annars hade jag nog knäat. Jag anser mig själv, vanligtvis, som en mycket samlad och "tålig" person som ser realistiskt på det mesta. Det är sällan som jag "ballar" ur och tappar fattningen. Men detta knockade mig totalt. Jag klarade mig bra ganska länge men efter den andra operationen tror jag energin tog slut. Ångesten och oron tog över och jag stupade totalt. De som känner mig hade nog inte känt igen mig alls. JAG kände inte igen mig.  
Det känns ändå som att om vi bara får komma hem med en frisk Prins, så ska nog mitt "psyke" reda ut sig själv och jag ska återgå till att vara samma gamla vanliga Bodil igen, med några undantag.

I morgon är det fredag och vi håller tummarna att vi ska få åka hem. Vill så hemskt gärna hem. Jag längtar efter min Prinsessa. Jag längtar efter min säng. Mitt hus. Min bil. Mitt allt som jag har där hemma. Jag längtar till och med efter min tandläkare som jag har hemma. För tro det eller ej, men jag har fått tandvärk också. Är svullen på vänster kind. Ser bedrövlig ut. Får vi inte åka hem i morgon så måste jag få komma till en tandläkare här. Alltid ska det vara något...

Nu ska jag smyga mig i säng för att inte väcka en trött liten Prins. Han har haft magknip hela kvällen och nu äntligen så sover han lungt. Skönt för honom.

Det känns ändå rätt bra nu, för Prinsen mår bra. Det är viktigast av allt.

Må väl!

...har lagts sig och vi börjar acceptera läget, även om det känns surt.

I morse fick vi prata med en supertrevlig läkare på ronden. Han gick igenom allt med oss och förklarade läget, och de alternativ vi har att välja på. Ännu en gång. Enda skillnaden den här gången var att han tog sig tid. Engagemang betyder mycket.

Alternativ ett är att stanna här tills passageröntgen är gjord, och veta att allt är okej, och sedan åka hem i lugn och ro.
Alternativ två är att åka tillbaka till Sundsvall sjukhus och ligga där för att sedan åka tillbaka hit på fredag för att göra passageröntgen.

Alternativ två var oerhört frästande. Tänk att få åka hem till Sundsvall och kunna träffa Prinsessan. Det skulle ju vara underbart. MEN. Det alternativet kändes inte rättvist mot Prinsen. Att utsätta honom för allt farande, nyopererad och liten som han är, så valde vi alternativ ett. Prinsessan är dessutom lite förkyld så det är inte ens säkert att vi skulle få träffa henne om vi åkte till Sundsvall.

Som det verkar så blir det inte någon passageröntgen tidagre än fredag. Vi hade en liten förhoppning om att det kanske kunde ske tidigare. Men ack nej. Samtliga inblandade kirurger vill att Prinsens läkande ska få ta den tid som den kräver, att inte böka för mycket och stressa på såret (invärtes). Det ska få läka i lugn och ro och att svullnader ska gå ner och så vidare. Mycket bra tycker vi, samtidigt som det är lite frustrerande.

Prinsens matranson har ökats från 45 ml, var tredje timme, till 55 ml. Han har i skrivande stund fått två matningar och det har gått hur bra som helst. Inga kväljningar, nästan ingen magsaft som kommer upp och en nöjd kille. I morgon ska portionen höjas ytterligare, till 65 ml. Det är maxportion. Amma honom får jag dock inte göra förrän passageröntgen är gjort. Men. Vi ska få börja sondmata honom själv nu. Marcus har gett honom en gång och vid nästa matning ska jag få göra det. Underbart.

Prinsen behöver inte längre något näringsdropp dagtid. Frihet. Idag kunde vi därför ta en promenad ute. Det var helt underbart efter att ha suttit inomhus i en vecka. Vi verkligen njöt. Alla tre.

CRP-provet (sänkan) var bra. Det har hela tiden sett bra ut (under 8) men värdet har sjunkit ytterligare. Alltså ingen infektion eller infammation i vår Prins. Syrabasprovet var också bra så saltbalansen är numera normal. Jippie.

De lyckades sätta en ny PVK på honom också, utan att sticka honom allt för många gånger. Skönt att det är gjort eftersom den förra infarten började bli dålig.

Ikväll ska jag prata med Prinsessan via Skype. Jippie.
Igår när jag pratade med henne om att vi inte kommer hem i morgon så blev hon förtvivlad. Fy. Vi grät båda två i luren. Hemskt att höra sin älsklingsdotter så förtvivlad. Tackolov så går det över relativit snabbt. Idag är hon och leker med bästisen Nora. Det känns bra. Det ska bli så underbart att krama henne igen. Längtar.

Nu är klockan snart 16 och det är dags att mata Prinsen.
Dagarna går snabbt, på något underligt vis. Vi lever nästan som i en slags skyddad verkstad här. Vi vaknar. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi äter frukost. Vi är med på provtagningar. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi jollrar med Prinsen. Vi äter lunch. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi jollrar lite mer med Prinsen. Vi tittar på TV/surfar på Internet. Vi äter middag. Vi är med och matar Prinsen. Vi jollrar lite till med honom. Vi tittar på TV/Internet. Vi äter kvällsfika. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi lägger oss. Vi vaknar. Vi...
Ekorrhjul kallas det visst :)

Snart. Snart är det fredag.

Ta hand om er!!!

...modell STOR.

Alltid är det något. Den förhoppning vi hade om att få åka hem på måndag gick om intet i morse. Nu blir vi i värsta fall kvar i tio dagar till. Det känns helt overkligt. Inte ens när vi kom hit var det frågan om en sådan lång vistelse som 14 dagar. Hela tiden har vi hört att vi får åka hem efter helgen. Så surt.
Inte under någon av ronderna har de heller talat om att det ska göras en passageröntgen tio dagar efter operationen, bara att en sådan ska göras. Det är på fredag, nästa vecka. 
Jag känner mig så besviken och på ett löjligt sätt lite lurad. Vi har varit här i fem dagar men det känns som mycket längre.

Vänner och personal försöker på bästa sätt, och med bästa omtanke, peppa oss med att vi får ju den bästa tänkbara vård till vår Prins så länge vi är kvar här. Att detta är det bästa för honom. Att vi är trygg här.
Ja. Jo. Vi är ju inte på något sätt dum i huvudet, någon av oss. Visst fasen förstår vi det, att vården här är bra för honom, annars hade vi väl packat väskan och åkt för länge sedan. Eller hur. Det är ju också så jag försöker tänka, att vi måste klara detta för Prinsens skull och att tids nog kommer vi hem igen. Men det är heller inte så jävla lätt att tänka rationellt alla gånger, speciellt inte när hjärtat blöder efter henne som vi har kvar hemma. Vår Prinsessa. Klarade inte av att tala om för henne att vi inte kommer hem som utlovat. Fixar inte att höra besvikelsen i hennes röst. Lade fegt över det på mamma i stället. Usch.

Prinsen har i alla fall fått en något större matranson. Nu får han 45 ml var tredje timme, i stället för 40 ml. Än så länge verkar det gå bra. Hoppas det håller i sig. Hoppas hoppas.

I övrigt händer det inte mycket här. Vi sitter på rummet mest hela dagarna. Vi har fått låna en barnvagn så vi kan ta en promenad om vi vill. Och ja. Det kan ju vara en bra idé. Men vart ska vi gå? Fram och tillbaka i korridorerna kanske. Kanske gör vi ett försök i morgon att ta en promenad med Prinsen i vagnen, och droppställningen på släpp. Hade jag inte haft datorn och Marcus här så vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen klättrat på väggarna eller suttit och ryckt mitt hår. Vid mina sinnes fulla bruk hade jag definitivt inte varit.

Marcus och jag firar 2-årig förlovningsdag idag. Grattis till oss!