25 juli 2011. Kom ihåg datumet. Det var då min dotter gjorde scendebut med en publik större än fem. 

Under Barnens måndag så händer det en massa skoj på stan. Bland annat så har det Småstjärnorna, barnens kanalfiske där alla barn (som vill) får fiska, ansiktsmålning, pyssel, klättra upp i en brandbil, ponnyridning och mycket annat. 

Det var en gråregnig och trist dag men vi åkte ner så att Agnes skulle få fiska lite. Yr, som jag är, så hade jag tagit fel på tiden så vi var där över en timme för tidigt. Det kändes pest när det var så dåligt väder, men vi höll ut, och glad är jag för det.

Vi mötte upp E, hennes barn och en annan liten E. De (barnen) skulle sjunga nationalsången i Småstjärnorna. När Agnes fick höra det så blev hon eld och lågor. Hon ville också sjunga, men hon ville sjunga själv (hon kan inte nationalsången). Först skulle hon sjunga en hitta-på-låt som hette "Prinsessan" men i sista sekund så ändrade hon sig till att istället sjunga "Tro" av Marie Fredriksson

Mammas älslingsunge sjunger Tro...


Hur stolt tror ni att jag är? Från en skala 1-10. Alldeles riktigt. 15!!!

Hon förevigades även på bild av Nipyrans vimmelfotograf. Fotot kan ni se här. Hon var så söt :)

Alla barnen var jätteduktiga, och supermodiga, som gick upp. Det var Michael Jackson, Sara Varga, nationalsången med mera. Imponerande. Men eftersom jag är liiite partisk i frågan så tycker jag nog att min Agnes var allra bäst ;)

Efter Småstjärnorna så var det dags för Barnens kanalfiske. Jösses så många ungar som skulle fiska. Det kryllade av dem. Överallt var det fiskegalna ungar :)

Agnes ville inte trängas vid de bästa fiskevattnet, men fiska ville hon, i 5 minuter :)


Även dagen därpå, när det var Internationella tisdag, förevigades hon på foto. Det var uppvisning av Zumba och de som ville fick pröva på. Givetvis ville Agnes testa. Se själv här (om ni inte ser henne, så är det hon i rosa klänning :)

Hon är en riktig teaterapa, vår lilla Agnes. Det är lustigt detta. Eller rättaresagt, förbryllande, för hon är inte rädd för att gå upp på scen, ta kontakt med människor eller göra saker själv. Däremot att säga ifrån, och sätta andra jämnåriga på plats, det fixar hon inte. Självförtroende vs självkänsla. Det är en kamp. Jag vill att det ska vara lika mycket av varje. Men. Hon är fem år, så det lär nog ge sig med tiden det med. Det är bara mitt mammahjärta som värker, när det inte svämmar över att stolthet :) 

Det var om den dagen, sommaren 2011.

...bloggsemestern vara slut!

Jag har haft en bloggsemester/bloggsvacka modell lång. Sisådär 4-5-6-7 eller 8 veckor. Det är inte det att jag har haft brist på saker att skriva om, snarare tvärtom, men varken tiden eller orken har funnits där. Det har varit massor från morgon till kväll, av aktiviteter, mys och annat pyssel.
Nu känner jag dock att det börjar dra i "bloggarnerven" igen och som jag har fått lärt mig genom åren så ska man lyssna på sig själv och tolka de signaler som kroppen ger. Bäst är det alltså att åtlyda detta tydliga tecken på att skrivarkrampen har släppt.

För att uppfylla er alla om mina 'whereabouts' den här sommaren så tänker jag lägga ut det mest nämnvärda, lite pöompö. Det blir alltså inte några av mina kända mastodontinlägg. Jippie är tillåtet att skrika :)

Ja. I övrigt så mår vi, förutom skunkiga förkylningar, oförskämt bra. Våra små troll växer och det brakar, i takt med att jag har krympt något. Inget märkvärdigt, men -3 kilo känns hyfsat okej så här långt. Bantar inte aktivt (även om jag borde) men försöker äta mindra av sockermat. Alltså så kör jag någon ligthmodell av GI/LCHF. Ska väl försöka komma igång med detta på allvar nu under hösten, har jag tänkt, men engagemanget har inte riktigt infunnit sig helt ännu. Behöver bra recept, handledning och så vidare. Dit har jag inte kommit ännu, därför så blir det en lightversion så länge. Och det är väl bättre än inget.

Nog om min vikt. Tillbaka till barnen...

En uppdatering angående Eriks utslag/eksem så kan jag tala om att de är helt borta nu. Så gott som. Lite 'knotter' finns fortfarande kvar men det har inte varit rött och svullet på evigheter. Hemligheten bakom detta mirakulösa 'tillfrisknande' är vegetabiliska oljor. En omtänksam vän till mig kom med förslaget att pröva detta under en tid. Hon tipsade även om att använda Tea Tree Salva på de mest utsatta områdena. M (min omtänksamma vän) blandade ihop en flaska av diverse oljor som vi sedan smorde in honom med efter varje bad, medan han fortfarande var blöt. Detta var så effektivt så vi har inte ens behövt använda Tea Tree salvan.
Är så glad att detta fungerade och jag sänder M en tanke varje gång jag smörjer honom. Slapp den förhatliga kortisonsalvan. Det är jag så glad för.

Agnes är en sann 5- (snart 6-) åring med en begynnande trots. Den älskade ungen ska äntligen få vara lite trotsig. Jo. Ni lästa rätt. Äntligen få vara lite trotsig. Hon har egentligen aldrig haft någon riktig trotsperiod. De som har varit har varit otroligt 'lindriga' och inte särskilt betungande. Om det nu finns trotsperioder som inte är betungande. Nåja. Allt är relativt.
Hur som helst så har hon börjat få en jäkla attityd. Det är stamp i golvet, uppkäftiga uttryck, ignorans med mera. Den, trotsen, har inte kommit till sitt esse ännu och ärligt talat så känns detta rätt lagomt. Har vänner som kämpar, och gör ett otroligt 'jobb' (beundrar deras ork, tålamod och...ORK) med sina 'övertrotsiga' barn. Även om jag inte har sett toppen på isberget ännu, med Agnes trots, så hoppas jag som sagt att det inte blir så mycket mer än så här. Lite mer 'skinn på näsan' hoppas jag dock att denna trots ska medföra, för Agnes del. Det behöver hon.

Marcus, som inte hör till kategorin barn men som ändå är värd att nämnas, har bytt jobb i sommar. Han gör fortfarande samma sak som tidigare (signaltekniker inom järnvägen), men hos ett annat företag. Han trivs 'sådär' men tror att det kommer att bli bättre när allt har kommit i ordning. Det nya jobbet ligger bara 3 minuter härifrån (de utgår därifrån men jobbar i princip överallt i den norra delen av Sverige) vilket sparar oss lite bensinpengar. Inte helt fel.

Jag då. Jag tar dagarna som de kommer och försöker njuta så mycket som möjligt av de sista föräldraledighetsmånaderna. Har lite panik över hur fort tiden går men jag längtar samtidigt tillbaka till arbetslivet, så därför har jag passat på att jobba lite under sommaren. Det har blivit några nätter som har gett ett varmt välkommet tillskott i kassan.

Dags att avrunda detta nu, så det inte slutar med att det ändå blir ett mastodontinlägg :)
Bilder från sommaren kommer alltvartefter..

C U!