...lycka. Kärlek. Värme. Glädje. Tacksamhet. Förväntan...
Idag är det en sådan dag då allt bara känns helt rätt. En dag då jag bara njuter av allt som jag har och inte surar över allt som jag inte har.

Jag har en underbar man. Jag har två underbara föräldrar. En fantastisk syster (som dessutom är på besök). Hennes barn. Men framför allt så har jag två underbara barn som gör mig till den lyckligaste mamman i hela värlen!!!

Mitt liv...


Det bästa av allt detta är att vi är alla friska och välmående (bortsett från mina extrakilon då ;).

Inte nog med det...
Vi har dessutom ett härligt hus som jag älskar. Jag har massor av visioner, både om saker som jag vill göra och saker som jag ska göra. Jag har underbara vänner som jag kan lita på till 100% (de är inte många men absolut dessto bättre). 
Det finns så mycket mer som jag är tacksam för men det sparar jag till en annan gång :) 

Det gäller att ta tillvara på varje minut av detta glädjerus nu när det infinner sig. I morgon kan PMS-monstret ta över och friden är slut (ett stänk av pessimism, jag vet).

Nu ska jag ta mina små liv på en promenad i det vackra vädret innan solen går ner. Ikväll blir det tårta för världens underbaraste sambo fyller 35 år idag!

Nu har jag svamlat färdigt för idag :)

Pöss!

Vart går gränsen för den?
När vi började planera för ett gemensamt barn så visste vi att det skulle bli tufft ekonomiskt, i alla fall för min del, men det här är ju löjligt. Skrattretande. Jag har 157 svenska kronor efter skatt (242:- brutto) per dag i föräldrapenning från Försäkringskassan. Etthundrafemtiosjukronor!!! Det ger mig ca 3140:-/månad om jag väljer att ta ut 5 föräldradagar i veckan, vilket jag helst skulle vilja göra för att kunna vara hemma längre. Men. Alltid ett men. Men med den usla ersättning som jag har så MÅSTE jag ta ut 7 dagar/vecka för att överhuvudtaget kunna överleva månaden ekonomiskt. 7 dagar/vecka = ca 4870:-
Tack vare att min käre sambo tjänar hyfsat varje månad så går det inte någon nöd på oss. Jag tänker på de som är ensamstående, och som har samma usla ersättning som jag. Det finns så många... 
Jag känner mig lite bortskämd som gnäller över en sådanhär sak men faktum är att jag hatar, bokstavligen, att ha det så här. Att behöva vända på mina ören för att få det att gå ihop, och att behöva andvända mig av andras (läs: Marcus) pengar. Jag vill klara mig själv. Vara oberoende. Självständig. Bläää. 
Jag har dock en förhoppning om att få jobba lite i sommar, fast jag egentligen vill vara hemma, så jag får tjäna ihop en liten buffert att leva på resten av året.

Nåja. Nog gnällt om detta nu. Men visst är det väl lite synd om mig ;)

Vad händer i övrigt i mitt intressanta liv...

Det har varit en underbar dag. +5 grader och ett riktigt vårväder. Sportlovsväder. Allt blir så mycket gladare när solen skiner och man känner att strålarna värmer. Underbart.
Tittade på Melodifestivalen också. Ska inte orda mycket om det, mer än att det i vanlig ordning mest bara var skitlåtar. Dynga. Lasse Stefanz...men kom igen...hur mycket schlager är det i dansbandsmusik?! Det måste ju ha brunnit för Christer Björkman när han plockade ut tävlingsbidragen. Urk.

Systeryster och två av hennes barn (de blir 12 och 18 år i år) sitter just i detta ögonblick på tåget, på väg till Norrland. Nästa barn, som är fyller 20 i april, kommer på onsdag. Herrejösses så stora de har blivit. När hände det? *Poff* sa det bara, så har de blivit stor...vilket då måste betyder att jag har blivit gammal...eller... Nejnej, det kan inte stämma. Iiiiiii...
Bort med hemska tankar. Fokus Bodil. Fokus. Jo...de har inte träffat Prinsen ännu så det ska bli så roligt att få visa upp underverket och skryta över hur fantastisk han är. Vi ska bara mysa och vara tillsammans i nio dagar. Underbart.

I morgon är det dags för årets Remslespel och Prinsessan ska åka för tredje året i rad. Ett tag trodde vi inte att hon skulle kunna delta på grund av magsjuka men nu är hon hur pigg som helst och vill åka. Start 13:33:00 *pip* Hela tjocka släkten ska dit för att hejja på henne. Jag ska uppföra mig och inte bete mig som en galen skidmorsa. Lovar.

Nu ska jag däcka framför TV:n för att invänta min underbare son som snart vaknar och vill ha mat.

So long folks!

Ja. Ni läste rätt. Prinsen ska döpas i KYRKAN. Och jag och Marcus som inte ens tror på någon Gud. Hur kan vi då döpa vår son i KYRKAN. Jo. För det handlar inte om oss, mig och Marcus.
Jag vet inte hur många gånger som jag har fått "försvara" och förklara oss, sedan den dagen vi bestämde oss för att döpa Prinsen i kyrkan. För det var inte någon självklarhet. Först funderade vi på en "vanlig" namngivningscermoni. En sådan hade helt klart stämt bättre överens med vår "tro" (eller avsaknad av) men samtidigt så kände vi också att i så fall kunde vi lika gärna strunta i det. Plus att det vi i så fall inte skulle ha möjlighet att samla alla de vänner och all den släkt som vi önskade (om vi skulle ha det hemma).
Vi (mest jag) har vägt för och emot, att döpa honom i kyrkan eller inte. I slutändan så resonerade jag som så, att; först och främst så handlar det om Prinsen. Vad är bäst för honom. Just nu så kvittar det väl honom, om han blir medlem i kyrkan eller inte, men i framtiden kan det ha större betydelse. Som medlem i svenska kyrkan får han delta i alla deras aktiviteter, ta del i deras gemenskap (om han så önskar) han får komfirmera sig och framför allt så får han ta ett eget beslut i framtiden. Om han vill fortsätta vara medlem eller inte. Vi tar inte det beslutet åt honom.
Flera som jag har diskuterat detta med har inte riktigt förstått hur jag resonerar, och tycker att det är dubbelmoral, hyckleri, konstigt och så vidare. Jag kan inte se det så. För det handlar som sagt inte om mig/oss. Vi kommer däremot inte att vara så "aktiva" under själva cermonin. Tackbönen har vi deligerat ut till Prinsens moster och Evangeliet om Jesus och barnen får farmor läsa. Det hade jag däremot kallat hyckleri, om vi skulle stå där framme och tacka Gud för vår son, eftersom vi inte anser att det är honom vi har att tacka.

När Prinsessan döptes i kyrkan så var det ett mycket lättare val. Eftersom situationen var som det var mellan mig och hennes far så kändes det mindre "intimt" att ha cermonin i kyrkan, än om vi skulle ha haft en privat namncermoni i något av hemmen. Det kändes opersonligt och jag lade inga värderingar bakom beslutet. Jag ville mest bara få det gjort. Det är tråkigt att tänka på det idag och jag kan med ärlighet säga att jag inte log en enda gång under hela cermonin. Först när det var över och det var dags för fotografering, då log jag. Men. Nu är hon i alla fall medlem i svenska kyrkan och hon kan ta ett eget beslut i framtiden. 

Här är Prinsessan när hon hade fått vatten på huvudet och därmed var renad från syndens skuld, välkomnad i Guds familj och medlem i svenska kyrkan.



Dopklänningen sydde min mamma till min systers dop för 49 år sedan. Vi tre syskon är döpt i den plus syrrans tre barn, flera av mina kusiner, flera av deras barn och min Prinsessa är döpt i den. Och snart även Prinsen. Alla namnen finns broderade på underkjolen, i blått för pojkar och i rosa för flickor.  

Prästen var här i går (torsdag) och hade samtal med mig och Prinsen. Han var fantastiskt trevlig (och varför skulle han inte vara det?!), ung och hipp :) Mot slutet av samtalet så frågade han lite försynt om vi inte hade funderat på att bli medlem igen. Jag svarade självklart nej och sedan berättade jag hur vi resonerade. Det märkliga med det hela var att han, av alla, förstod (och accepterade) mitt resonemang. Coolt. 

I övrigt runt detta "jippo" så blir det cirka 45-50 gäster, solosång i kyrkan av Prinsessan, duettsång i kyrkan med gitarrkomp, privat dop- och mingelfotograf, videofilmning, specialdesignad doptårta, fiskdamm för de små med mycket mera. Jag älskar att ha FEST :)

Nu blir det mys i soffan för nu är Let's Dance slut. Hoppas jag.

Ha en underbar helg!

Jag ska sluta att planera. Det blir ändå sällan som jag har tänkt mig. Inte för att det gör så mycket egentligen, att planerna ändras, men varför lägga energi på det...

Jag brukar försöka lägga upp dagen på ett någorlunda praktiskt och tidssparande sätt för att slippa stressa. För är det något jag saknar som spädbarnsförälder (och nu även TVÅ-barnsförälder) så är det tid. Minns det med Prinsessan, att hur jag än gjorde så var det brist på tid. Märkligt. Ännu värre är det nu. Det är som att det går fem minuter på en minut. Resultatet av denna jakt på tid blir en massa onödig stress. Därför ska jag sluta planera dagen och sluta med att planera in flera saker samma dag. Det blir ändå bara pannkaka.
Är väldigt avundsjuk på de mödrar som har både tre fyra och fem barn och ändå lyckas få ihop dagen med alla dess måsten, utan att bli det minsta stressad, svettig eller irriterad. För sådana finns. Det vet jag.
Hur som haver...

Idag hade jag fått tid på Vårdcentralen till Prinsessan. Äntligen.
Hon har under flera månader haft ont i magen, till och från. Nu på slutet har det blivit mer och det har även hänt att hon har kräkts några enstaka nätter. Att en femåring har ont i magen kan ju bero på så mycket och det behöver ju inte vara medicinskt. Att pendla mellan de två viktigaste personerna i hennes liv kan ju vara en orsak. Dagis kan vara en annan. Åldern kan vara ett tredje. Nåja. Jag vill ändå kolla upp det magonda, så det inte är något medicinskt, eftersom det finns glutenintolerans på R's sida. Mötet med läkaren var givande och hon tog det hela på allvar. Jag var lite rädd att det skulle avfärdas eftersom det "bara" är magont. Ähhh...jag vet inte...men jag fick bra vibbar inne hos läkaren (kvinnlig). Hon pratade med Prinsessan och lyssnade på det hon sa. Klämde på magen och lyssnade på hjärta och lungor. Hon skickade en remiss till labb på en massa olika prov och odlingar plus att vi ska ge henne Laktulos (eller liknande) så hon blir lite lösare i magen.
Jag var lite orolig (är ju mamma för jössenam) hur det skulle gå på provtagningen. Ett stick i fingret vet jag att hon hade fixat, men nu skulle det stickas i armen och det hade hon inte gjort förr. Men min oro var helt obefogad. Hon fick först gå in med "provtagaren" själv så satt de och pratade, sedan fick jag komma med in. När blodprovet skulle tas så fick Prinsessan sitta i mitt knä. "Provtagaren" gjorde alla förberedelser och sedan stasade hon.

"Provtagaren": -Nu sticker det snart till. Är du beredd?
Prinsessan: -Ja. Stick nu.
"Provtagaren": -Minns du vad jag sa? Att det kommer att kännas som en mygga sticker dig ungefär.
Prinsessan: -Ja.
"Provtagaren" stack och Prinsessan skriker AJ!
"Provtagaren": -Kändes det som en mygga nudå?
Prinsessan: (med nonchalant röst) -Nä...snarare som en geting!
Jag: -Men...ska du inte börja gråta?
Prinsessan: -Varför då?
"Provtagaren" och jag: -hahahahahahahaahaha...


Underbara skitunge :)

Efter det så bar det av upp på BVC för vägning och mätning av min Prins och Prinsessa.
Prinsen väger nu 5680 gram och har ätit upp sig till normalkurvan igen. Underbart.

Ner på stan för att äta lunch. Vi valde Bowlingcaféet (vad annars) men det fick vi bittern ångra. Helvete så kallt det var där. Dörrarna stod ju i princip öppna hela tiden med alla fredagshandlare. Vi fick sitta med ytterkläderna på oss för att inte frysa ihjäl. Grinigt att tillslut hitta något negativt på bästa stället i stan. Surt.

Prinsessan följde med sin fadder efter lunchen så jag och Prinsen fick återvända till L-sele utan henne. Hem fort fort för att hinna fli undan lite stök innan bästaste Eva kikade förbi. Hann göra det mesta innan hon plingade på dörren. Det blev en mysig pratstund innan hon vände hemåt.

Till middag blev det hämtpizza och en mellanöl. Såååå gott!!!

Jag har hunnit med ungerfär tre fjärdedelar av vad jag hade tänkt göra idag. Jag hade tänkt kika på ett par nya byxor, tvätta, besöka Apoteket, dammsuga med mera. Men. Det får bli en annan dag...alla måsten lär ju ändå inte försvinna bara för att jag inte hinner med :) Livet är ju hur som helst ändå helt underbart.

Nu väntar jag på att Prinsessan ska komma hem. Klockan börjar bli mycket...

Ha en underbar helg. Det ska jag ha!

Ja. Jag föll handlöst idag. Surfade runt lite på nätet medan Prinsen sov och hamnade på alla skoälskares favoritsida...www.brandos.se... Jag skulle kunna shoppa skiten ur mig på denna sidan. Seriöst. Fri frakt och fri retur. Vem kan låta bli?

Idag hittade jag dessa...och blev blixtförälskad...


Så snygga. Så Bodil. Så utom min budget. VILL HA!!! Livet är så grymt orättvist ibland ;)

...på kirurgmottagningen i Sundsvall idag.

Vi åkte redan 07.30 för att ha gott om tid på oss. Svinkallt var det dessutom när vi vaknade. -28,4. Brrr. Först tänkte vi inte åka något på grund av det kalla vädret, men sedan tänkte vi att det var lika bra att få det gjort. Så. Sagt och gjort. Iväg vi for. Tack och lov så var det "bara" -16 i Sundsvall. Så vi överlevde.

När vi kom in till läkaren så förväntade vi oss en grundlig undersökning av Prinsens mage. På barnsjukhuset i Uppsala så hade de nämligen sagt till oss, innan vi skickades hem, att de skulle ordna med en återbesökstid till oss i Sundsvall så vi skulle slippa åka ända till Uppsala för det. Så. Det var det som vi trodde återbesöket var tänkt för. Men så var det inte. När läkaren kom in till oss så tittade han på Prinsens operationssår, konstaterade att det var längre än vad det i normala fall skulle ha varit (10 cm istället för 4 cm). Han kände lite på magen sedan var undersökningen över. Den informationen som de hade fått från Uppsala var att vi ville träffa en läkare för att prata om allt runt Prinsens operationer. Det visste vi inte att vi ville. Snopet.

Hur det än blev så pratade vi om det som hade hänt och han svarade snällt på de frågor vi hade.
Nej. Det är inte ärftligt.
Nej. Det är liten chans att nästa barn får samma missbildning (OM vi får fler).
Nej. Den magknip Prinsen har nu beror inte på att det kan vara något galet i hans mage, som har med magmunnen eller hålet på tolvfingertarmen att göra.
Ja. Det kan bli framtida men. De men som de har erfarenhet av är i så fall att galla kryper upp bakvägen och orsakar magkatarr. Det är inte alls ovanligt att det händer hos "dessa barn" (kan också hända hos friska barn).

Han berättade att de har fått de anmälningar som vi gjort till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) och Socialstyrelsen, och att det är han som ansvarar för utredning på sjukhuset. Han poängterade att dessa anmälningar tas på allvar, även om han inte trodde att det skulle ske något drastiskt, och att en utredning kommer att göras.
Ja. För anmälningar har vi gjort. En anmälan har vi gjort till LÖF för det förstorade ärret som blev på grund av det krävdes en reoperation, och en anmälan till Socialstyrelsen för missen som gjordes under den första operationen.
Anmälningarna har vi inte gjort för att "sätta dit" någon. Vi har gjort dem dels för vi vill att det ska dokumenteras. Om detta skulle hända igen (eller något liknande), så kan de se att det har hänt förr. Och dels har vi gjort det får vår egen skulle, för att vi kände att det är något vi måste göra. Det är svårt att förklara, men det känns skönt att ha fått uppmärksamma det hela hos "högre instanser" även om vi är fullt medveten om att inget kommer att hända.
Anmälan till LÖF gjorde vi i hopp om att Prinsen kan få skadestånd för sitt vanprydande (eftersom det blev onödigt stort) ärr. Även om chansen även där är mycket liten. 

Även om besöket inte alls blev som vi hade trott så var vi väldigt nöjda när vi gick därifrån. Att de tar vår anmälan på allvar och att det verkligen kommer att göras en utredning känns jättebra.
Vi fick också veta att det fanns klagomål från andra håll också, som gäller Prinsens omvårdnad...

Vi hade mamma med oss också, så det blev en sväng på IKEA. Shoppade en termos till Prinsens vällingvatten och en pumptvålkopp. Mer hade jag inte råd med.

Under lunchen så fick vi även bevittna när en gubbe skällde ut en liten pojke (ca 8 år) för att han råkade gå in i honom i trängseln. Helt makalöst men ett tag så trodde jag att pojkens mamma och gubbstrutten skulle börja slåss. Herreminjösses. Gubben kallade pojken för klantskalle och det ena med det andra och mamman försökte försvara sin son med att förklara att han faktiskt var ett barn. Gubben tyckte dock inte att det var något att ta hänsyn till. Riktigt otrevligt var det. Hans stackars fru gjorde sitt yttersta för att lugna ner honom, vilket hon lyckades ganska bra med för minuterna senare så satt han och gullade med Prinsen och var hur otäckt trevlig som helst. Obehagligt otrevligt. Ryser.
 
Är ni nyfiken på vad jag har fått för fint av min älskling på Alla Hjärtans Dag?!?!??!!!
Okej. Okej. Lugna er! Jag fick...NADA...ingenting...noll... Snyft. Har inte direkt världens mest romantiska man kan jag informera om. Men en chokladbit hade jag i alla fall hoppats på. Nåja. Jag älskar honom ändå så det var väl detsamma...
Kan passa på att önska alla mina (15) läsare en fortsatt trevlig Alla Hjärtans Dag!

Nu blir det kvällsfika sedan ska det kramas kudde!

Sov gott!

...men däremot ett idag...

Egentligen har det inte hänt sådär särdeles mycket under helgen. Samtidigt som det har hänt massor. Hmmm.

Igår städade jag mitt alldeles egna "ratskåp". Jag har en hel garderob som jag stuvar in saker i, som jag inte vet vad jag just för tillfället ska göra med. Där ligger de sedan, tills jag kommer mig för att sortera ut de på rätt ställe i huset. Så. Igår var det då dags. Usch och fy. Tre (3!!!) timmar tog det att städa det eländiga skåpet. Men. Nu är det nästan tomt och jag kan börja om på ny kula. I med nytt "skräp".
På eftermiddagen åkte jag in till stan för att hämta Prinsessan hos R. Det var dags för ännu ett barnkalas på badhuset. Lämnade Prinsen hemma så jag fick rå om Prinsessan i lugn och ro.
På kvällen hade jag laddat för Melodifestivalen. Jag hade köpt hem chips och dipp. Var så sugen. Laddade och laddade. Men vilket jä*la skit. Den ena låten var ju värre än den andra. Brolle sjöng ju katastrofalt den första svängen. Den stackars tösen som sjöng något om att vara elektrisk höll ju nästan på att svimma av utmattning på scenen. Kondis = nada. Alla låtar däremellan och efter var ju också skit.
En sak som jag undrar angående denna musiktävling. Om Sverige verkligen vill göra ett kvalificerat försök att vinna den stora mellotävlingen, varför tar man då med låtar som "Ge mig en spanjor" med Babsan? Jag måste få hoppas på att det finns så många mycket bättre låtar, som inte ens har kommit med. Men så tar de med denna fjanterilåt. Upprörd. JA!
Nåja. Tycker inte någon av låtarna var värd en plats i finalen. Punkt. Vetif**n om jag kommer att kolla nästa lördag. Känner för att bojkott.

Idag tog vi sovmorgon. Prinsen sov till klockan 10...efter att ha varit vaken och ätit både klockan 03 och klockan 06. Vaknande dock utvilad. Underbart.
Efter en god frukost så klädde vi oss och tog en promenad i det vackra vädret. Kallt men ändå skönt. Det blev en promenad bort till Konsum och tillbaka. Alldeles lagomt. Prinsen fick stanna ute och sov så gott i vagnen i över en timme.



Middag hemma hos svärföräldrarna. Mums.
Kom hem vid 19-tiden. Har donat på lite här hemma. Förberett för morgondagen och tittat på Solsidan. Nu hade jag egentligen tänkt titta på Wallander men så bidde det icke.

I morgon ska vi med Prinsen på återbesök i Sundsvall. 09.45 ska vi vara där så vi måste upp hiskeligt tidigt. Blä.

Sköt om er!

...att jag äntligen har plockat tummen ur röven och fått till ett blogginlägg.
Har saknat bloggandet massor men har varken haft tid eller ork, när det väl har funnits tillfälle, att blogga. Nu hoppas jag dock att jag ska komma igång igen. Hoppas. Hoppas.

Ja. Mycket har hänt sedan sist. Gör en liten uppdatering på vad som har hänt sedan senaste inlägget den 6 januari. Fy...över en månad sedan senaste inlägget. Illa. Illa.

Nåja.

Vi fick i alla fall åka hem från Uppsala på fredagen den 7 januari. De ordnade med flygbiljetter och transport till/från flyget så det var bara att glida hem på en räkmacka. Gôtt.
Vi kom hem till L-sele rätt så sent på fredagen så det blev inte någon hämtning av Prinsessan. Hade dock en väldigt stor lust att åka och hämta henne på studs men efter närmare eftertanke så hade det bara varit grymt. Klockan var mycket. Vi försökte mest bara landa, smälta, att vi äntligen var hemma.
Det var ändå lite jobbigt att komma hem, samtidigt som det var brutalt skönt. Det som var jobbigt var att komma hem och se julklappssäcken stå orörd, julgranen oklädd och julmaten orörd. Ja. Jo. En skitsak egentligen. Jag vet. Men allt välde upp igen...massor med känslor...massor med tankar...massor av allt...
Prinsen somnade gott i sin säng medan Marcus och jag satt uppe länge. Och pratade.

Lördag förmiddag. Rally in till Solle för att hämta Prinsessan. Oj oj OJ så underbart det var att få krama om henne igen. Naturligtvis så kom dessa jä*la tårar igen. Har blivit blödig på sistone. Kunde bara konstatera att det var glädjetårar. Två veckor från Prinsessan kändes som minst det dubbla. Och som hon hade växt. Min stora vackra och duktiga Prinsessa.
Tillbaka till L-sele för julklappsöppning och mys. Någon julstämning lyckades vi inte få till men Prinsessan blev lycklig över sina julklappar. Det värmde.
Resten av lördagen satt vi mest och tankade upp oss. Så underbart att få snusa på henne igen.

På söndagen kom våra föräldrar till oss. De kom med blommor och julklappar och min älskade mamma hade gjort en tårta för att fira att vi var hemma igen. Lite julstämning kom över mig när alla var samlade och paketen till varandra öppnades. Jag fick en härlig morgonrock, presentkort på Expert (till en systemkamera), kontanter, dessertskålar, duschjox och lite till. Många fina julklappar.

Kan också tala om att den tandvärk som jag hade dragits med släppte på lördagen. Psykosomatiskt? Ack nej. Kan med facit på hand tala om att tanden kräver en rotfyllning. Surt. S U R T !

Måndag och tisdag flög förbi. Massor att göra med Prinsen och Prinsessan. Prinsen mådde prima. Åt, sov och sket. Precis som det ska vara :)

På onsdagen var vi in till stan för att besöka IFO. Papper skulle skrivas under och på några få minuter så var inte Prinsen längre någon "oäkting" och Marcus bokförd som hans pappa. Mysigt :)

På torsdag och fredag hände lite ditt och datt. Jag var bland annat och klippte håret. Skönt.

På söndagen var det dags för Prinsessans födelsedagskalas på badhuset (lördagen hade gått åt till bakning). Dit vid 11-tiden för att ställa i ordning allting. Klockan 12 kom huliganerna. Fullt röj från minut ett. De hade dock varken ro att leka i lekhörnan eller fika utan det var badning som gällde. Det blev en tvångsfika, sång för födelsedagsbarnet och fotografering innan de släptes ner i vattnet. Fullt sjöslag i över en timme innan kalaset var över.
Prinsen njöt av all uppmärksamhet någonstans i dimmorna. Han sov som en stock genom nästan hela kalaset.

Prinsessan hade beställt en Hello Kitty-tårta...

Fyllde tårtan med jordgubbskräm och chokladpudding. Mycket gott tyckte alla barnen. Sliskigt tyckte jag. Men. Det var ju ett barnkalas så deras tycke var ju viktigast :)

Måndag och tisdag vecka 3 gick åt till en massa nyttogöra. Telefonsamtal. Försäkringskassan. Bokning av barndop. Och så vidare.

Onsdagen den 19 januari. Prinsessan fyllde 5 år!!! Min tjej är ju stor nu ju!

På fördmiddagen var jag på BVC för att väga Prinsen. 4080 gram. Min älskade lilla bjässe växer så det knakar. Det var obligatorisk läkarundersökning också. Allt såg bra ut tyckte läkaren. Operationssåret var lite rött tyckte hon men det var nog bara blöjan som hade skavt.

På kvällen blev det tårta och paket och släkten kom för att fira Prinsessan.

Prinsessan hade gjort en ny tårtbeställning, även denna skulle vara med Hello Kitty.


Tårtbilden hade jag beställt på Tradera.

Det där med operationssåret, att det bara var irritation från blöjan. Glöm det!
På fredagen (21/1) var det så rött och inflammerat så jag fick först tid på BVC för en koll. Hon trodde nog jag överdrev när jag ringde in och sa att det var mer rött. Fick dock en tid på BUM (barn- och ungdomsmottagningen) omgående. Där blev det ett pådrag utan dess like. Två läkare kollade på Prinsen samtidigt som rummet fylldes med fler och fler sköterskor. En PVK sattes, ambulanstransport bokades och mitt i alltihop så försöker jag få luft.  Vi skulle skickas till Sundsvall för inflammationen i såret krävde intravenös antibiotikabehandling och eftersom barnmottagningen i Solle stänger på helgerna (!!!) så skulle vi skickas iväg. Panik.
Jag hade Prinsessan med mig som lyckligt ovetande fick leka i det stora lekrummet. Ringde mitt i kaoset till Marcus som inte skulle hinna tillbaka till stan innan transporten gick, hur mycket han än ville, men han skulle komma efter så fort han kunde. Ringde vidare till min mamma som släppte allt för att komma och hämta Prinsessan. I allt virrvarr så skulle jag förklara för Prinsessan att det var dags för ännu en sjukhustur till Sundsvall, för mig och lillebror. Många tårar blev det. Hon samlade sig dock rätt fort så när mamma kom för att hämta henne så var hon glad igen. Jag däremot bröt ihop. Det blev för mycket helt enkelt. Tjöt som en marskatt. Otröstligt. Såhär i efterhand så känns det överdrivet, att jag började böla så hejdlöst, men chocken och pressen blev bara för mycket.
Någon gång runt 15-16-tiden bar det av med ambulanstransport till Sundsvalls sjukhus för 10 dagars antibiotikabehandling.  

De nästkommande 10 dagarna spenderade jag och Prinsen i Sundsvall. Enformiga dagar som bestod av vägning, antibiotikabehandlingar, matning, blöjbyte, provtagning. Enda avbrottet ur tristessen var på söndagen då Marcus åkte hem och hämtade Prinsessan och mamma, och på onsdagen (tror jag det var) då Thomas kom och hälsade på. Mysigt att få besök.

Nästa höjdpunkt var på tisdagen då vi blev släppt ur karantän. I Uppsala fick vi sitta i karnatän för att vi hade varit på Sundsvalls sjukhus och på Sundsvalls sjukhus fick vi sitta i karantän för att vi varit på Solle sjukhus. Suck. Vi, eller rättare sagt Prinsen, var även denna gången icke besmittad med vare sig VRE eller någon annan smitta.
Även övriga provsvar kom på tisdagen. Precis som VRE-odlingen så var även MRSA-odlingen negativ. Skönt. Det visade sig också att Prinsen hade gula stafylokocker i såret. Det är en av de vanligaste bakterierna, men vill ni veta mer så kan ni läsa här. CRP:t hade också sjunkit, från 28 till 3. Utmärkt. Samma dag fick vi även besök av den läkare som utförde den första operationen och den kirurg som var upp till oss på natten när Prinsen hade börjat kräkas igen. Båda något ångerfull. Kan inte låta bli att tycka lite synd om dem, även om jag är sur över hur det blev...

Dagarna gick och den 30:e fick vi äntligen åka hem. Med en frisk och infektionsfri Prins. Underbart. Och det är bara förnamnet :)

Summa sumarum så blev det totalt 24 dagar på sjukhus under Prinsens första 8 levnadsveckor. Usch. Nu får vi väl ändå hoppas att det är slut på allt elände för honom. Vår lille kämpe.

Vecka 5 passerade i en rasande fart.
Jag hämtade hem Prinsessan på onsdagen och sedan har det varit full fart. På fredagen var vi på bio, Prinsessan, jag och två vänner. Vi såg Trassel. En helt underbar Disney-film. Hysteriskt rolig.

På lördagen var vi och åkte skridskor. Första gången som Prinsessan stod på ett par skrillor men hon fixade det galant. Hon åkte som hon aldrig gjort annat. Stolt :)

Söndag. Simskola och skidträning sedan middag i Y-sel.

Vecka 6 är det nu. Den har bestått mes bara av bus och mys med mina två älsklingar. Den tredje får också vara med på ett hörn ibland :)
I onsdags skjutsade jag Prinsessan till R så nu är det tomt och tyst igen. Gillar det INTE. Jag får dock träffa henne på lördag (i morgon) igen för då ska vi på kalas. Längtar.

Ja. Nu har jag hunnit ikapp dagarna. Förhoppningsvis så blir det ett nytt inlägg redan i morgon :)

Nu ska jag gå och fixa mig lite för snart bär det iväg till C och U för lite god tacos. Mums.

Lev väl!