Känner mig som en jojjo i humöret just nu (och det är inte PMS om någon ska vara rolig över det!). Upp och ner. Det har varit så mycket skit, och det är så mycket skit, så helst skulle jag vilja stoppa huvudet i sanden och stanna där tills allt har blåst förbi.

Egentligen är det bara småsaker. Eller det är väl inte helt sant. Jag ska inte underminera mina egna känslor. Igen. 
 
Att känna att jag snart inte har någon 'frihet' kvar (och nu tänker jag inte på bristen på fordon) är kanske mer ett tecken på att jag har varit bortskämd än något annat. De veckor som Agnes inte har varit hos mig, hur mycket jag än har avskytt dem, har gjort mig bortskämd. Det erkänner jag. Nu ska jag plötsligt ta hand om minst ett barn 24 timmar om dygnet (kan dessutom konstatera att det inte riktigt blev som jag hade föreställt mig - det här med jämnställdhet) utan att gnälla. Blånaden från den käftsmällen har inte riktigt bleknat ännu. 
Nåja. Det där handlar mer om bortskämdhet och anpassning och ämnet känns nästan tabu. Herrejösses...vad hade jag föreställt mig att det skulle bli...sluta gnäll för faen... Småsak. 

Att inte ha samma frihet ekonomiskt, som jag hade tidigare, är ett solklart i-landsproblem. Men fyhelvete vad jobbigt det är. Det är pest. Även detta kan kanske läggas under kategorin 'bortskämd' och småsak och många bäckar små...bygger som sagt en hel å...

Att bli verbalt kränkt av en person i min närhet (nej, det är inte Marcus) känns dock inte som en småsak. Hade detta hänt en gång - fine. Men två tre fyra fem...tjugo gånger...det känns - inte fine. Det har blivit för mycket nu och jag har helt enkelt fått nog. Även om just den här senaste gången känns som en bagatell, så här efteråt, så behöver jag inte acceptera mer. Vissa människor (bästa vänner, familj, yrkespersoner med tystadsplikt etc) ska helt enkelt stå på ens sida i vått och torrt. Punkt.

Att ha känslan av att inte räcka till är väl en känsla som de flesta flerbarnsföräldrar känner igen. Att för stunden måsta avvisa sitt ena barn för att det andra behöver en, det tar hårt på mammahjärtat, även om det är ett måste för att det ska fungera. Tyvärr är det mest Agnes som får stå åt sidan och vänta på sin tur. Jag önskar dock att jag hade möjlighet att ge henne mer 'egentid', men om inte en atombomb uträttar underverk, så blir det svårt. Erik är dessutom inte dum, trots sin ringa ålder. De veckor som Agnes är hemma så blir han en liten 'huligan' och skriker som en rabiat så fort jag ägnar Agnes lite tid. Det är sant! Han ska vara med hela tiden och det är ett jäkla jommel med att få honom att sova. Något som inte alls är ett problem när han är själv. Kontentan av detta är att han får skrika sig blå mellan varven. Kan inte klona mig. Kan inte vara på två ställen samtidigt. Vill - men kan inte.
Agnes är dock jätteduktig och jag försöker göra mitt bästa av situationen. Lite bättre rutiner på både det ena och det andra så ska det nog ordna sig. Måste tänka positivt.

Usch. Det är så mycket nu. Orkar inte 'drälla' mer i min egen ömkan.

Jag har satt igång med mina långpromenader igen. Det är min bästa medicin. Det finns inget mer effektiv för mig, än när jag får ge mig ut och gå. Jag sorterar, tömmer, fattar beslut och accepterar för varje steg jag tar. Jag har en slinga på 7,2 kilometer (enligt diverse mätningar på internet) som jag brukar gå. På den sträckan hinner jag sortera och tömma huvudet många gånger plus att jag dessutom bränner fett. Det får jag på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig :)

Well. Lite roliga saker har också hänt. Tro't eller ej :)

Förra torsdagen var Agnes till tandläkaren. Inget som jag direkt räknar till roliga saker men som heller inte är något negativt. Bortsett från att jag regredierade till 10 år och jag själv satt hos tandläkaren, precis som Agnes gjorde just då. Då, när jag var 10 år, så skulle jag visa fru Tandläkare hur jag gjorde när jag borstade tänderna. Nu, 28 år senare, skulle jag göra detsamma men nu på min dotter. Nu ska ni veta att det var just dessa situationer, när jag var i 10-årsåldern, som är boven till min tandläkarfobi idag. Försökte, med en hjärtfrekvens på 200 slag/minut, förklara för den nitiska tandläkarstudenten att detta är mina två största fobier. Tandläkare och mjölktänder. Oj...du kan sätta dig igen...svarade hon förvånandevärt förvånad. Hade hon aldrig träffat på en tandläkarrädd människa förut? Nåja. Agnes var fantastiskt duktig och härdade ut i närmare en timme medan studenten skrapade, färgade, borstade, putsade och penslade. Stolt! Som tack fick hon en yttepyttetatuering. Jag tycker hon var värd en miljon så duktig som hon var. 

I lördags fick jag och Agnes några värdefulla timmar av 'egentid' tillsammans så då passade vi på att åka på Röda Korsets loppis i Forsmo. Och där gjorde vi fynd vill jag lova. Jag köpte en leva-rövarn-ratt till Erik för 20 kronor som knappt såg använd ut...


...och Agnes fyndade en hel 3 liters påse med krimskrams för 5 kronor. Den hann jag dock inte fotografera men den innehöll massor av roliga figurer.

I tisdags tog jag Erik med mig och åkte in till stan. Vi hade fikadejt med Eva och Carina. Mysigt och välbehövligt.

I morgon har jag ännu en dejt. Med bästaste Eva. Vi ska göra stan tillsammans för jag måste in och köpa lite nyttosaker...typ solskyddskräm till barnen, solhatt till Erik (har hopp om en solig sommar), barntvål till Erik (finns inte i Långsele) och lite annat 'tråkigt'. Har jag tur så räcker pengarna till en go'fika också :)

På lördag får jag några bonustimmar med Agnes. Vi är bjuden på barndop och hon ska följa med. Underbart att få snusa på henne lite.

Ja det var väl allt från klagomuren denna gången...

Tjing!

PS// Slänger in en bonusbild på mina älsklingsungar...