Trött!
Jaha. Är det över nu?! Nu har även Agnes haft magsjuka. Halva natten har hon tappert kämpat med att kräkas på tom mage. Det minsta lilla som hon har fått i sig, i form av vätska, har kommit upp igen. Stackars min hjärtetös!
Men tänk, att man kan vara stolt över sina barn, till och med när de kämpar med magsjuka. Det är märkligt hur mycket stolthet det kan rymmas i ett mammahjärta. Kärlek kallas det visst.
Skönt i alla fall, mitt i allt elände, är att den här magsjukan var snabbt överstökat.
För sju år sedan trodde jag inte ens det var möjligt att vare sig få ett, och ännu mindre två, barn och känna så mycket för en annan levande varelse. Kärlek till en partner i all ära men känslorna är inte jämnförbara. En partner kan jag tappa känslorna för, honom kan jag överge och honom kan jag hata. Mina barn kan jag inte sluta älska, överge eller hata. Den förmågan besitter jag inte. Jag skulle nog förlåta dem för allt.
Jag har kämpat hårt för dem, från den dag de blev till, och kommer att göra så till den dag jag själv lämnar in och reser vidare till "nya dimensioner".
Det där med att man gör allt för sitt barn, det kan nog låta som en klyscha, men det stämmer banne mig. I alla fall på mig.
Ett av mina favoritbilder som togs i höstas. Älsklingsungarna.
Fotograf: Ingalill Elfgren
Idag är jag tack och lov ledig. Hade planerat att ta barnen till lekparken men det sket sig rejält. Även om Agnes är pigg (äter, dricker och har färg i ansiktet) så väljer jag nog att stanna inne så hon får bli ordentligt kry. Hur som helst så försvann ändå solen. Hux flux så blev det mulet och grått på himlen och vårkänslorna förbyttes till höstkänslor. Jaja.
Nu ska jag gå till tvättstugan och ladda ännu en maskin med kräktvätt. Den stackars tvättmaskinen har gått varm sedan i fredags. Den tjänar oss väl :)
Må väl!
B.
(måste fixa en ny signatur...det här går ju inte... :)
Spysjuk...
...på alla dessa "sjukor"!
Idag skulle Erik ha haft sin första inskolningsdag på dagis. S K U L L E är nyckelordet. Inget blir det med det och det tackar vi magsjukan för. En magsjuka som egentligen var över i lördags men som vill klösa sig kvar i Eriks tarmar. Han är inte sjuk SJUK, bara lös i magen. Och vem törs chansa. Inte jag.
Som pricken över i:et så har han dessutom tre tänder på gång så...ja...
Nu blir det inskolning nästa vecka istället och mer pusslande och tråcklande för att få jobbarveckorna att gå ihop. I-landsproblem...men shit så irriterande dessa "sjukor" är.
Varför är det så att allt kommer samtidigt. Eller i alla fall i tät följ. Vi har, mer eller mindre, varit sjuk i tre månader. T R E månader. Det ena har avlöst det andra. Så fort vi har brutit oss ur isoleringen och varit bland andra människor så har vi blivit smittade med något nytt, eller samma igen. Hyperirriterande!
Det låter så dramatiskt. Mycket mer dramatiskt än vad det i verkligheten är. Det är ju liksom inget livshotande och det går (förhoppningsvis) över med tiden, men det tar energi. Och jag förbehåller mig rätten att gnälla.
Time flies by!
Det som egentligen retar mig mest, med att tiden springer ifrån mig, är att jag själv inte hinner med. Jag vill ju så mycket. Jag vill ju vara så duktig. Jag vill. Jag vill.
Jag ligger hela tiden ett steg före (eller ännu oftare, flera steg före). Där inne i huvudet. Medan jag viker tvätt så är jag mentalt redan nere i tvättstugan för att ladda en ny maskin. När jag är nere i tvättstugan är jag mentalt uppe i köket för att laga lunch till Agnes. När jag lagar lunch till Agnes, ja då är jag mentalt vid nästa syssla. Hur sunt är detta. Kanske är det inte så konstigt att jag klappar ihop ibland och bara inte orkar var duktig. Inte orkar vara glad. Inte orkar vara den perfekta mamman. Inte orkar vara den perfekta hustrun (även om vi inte är legalt gift så uppfyller jag ju ändå alla de 'hustruliga plikterna' som ingår i äktenskapet :). Inte orkar engagera mig i mina hjärtefrågor. Inte orkar...
Hur svårt ska det vara att hitta en lagom fart i livet. Kan det vara så svårt? Och ändå ha allt av de positiva bitarna (strykt tvätt, städat hus, socialt umgänge, hela och rena barn etc). Måste jag prioritera bort något. Men det vill jag ju inte! Jag vill ju ha allt som jag har nu, men inte på bekostnad av mitt eget välmående, eller min familjs.
När jag sätter mig ner och rannsakar mig själv så tycker jag ändå inte att jag har sådär överdrivet mycket på gång, men ändå så känns det som för mycket. Hur går den ekvationen ihop. Jag lyckas då inte lösa den, men så har jag heller aldrig varit något (matte)geni.
När jag känner mig som mest stressad så försöker jag tänka på de som har fler barn än två och som jobbar heltid och som tar hand om hus och hem och som har en eller flera fritidsaktiviteter. För dom finns. Men jag kan för mitt liv inte förstå hur de får allt att gå ihop. Utan att gnälla dessutom. Varför gnäller jag. Egentligen. För nu är jag där igen. För jag tycker i vanlig ordning inte att jag har befogenhet att gnälla. För de finns de som har det värre.
Yadayadayada...urk... Blir trött av att lyssna på mig själv :) Lite bättre struktur i livet, por favor!
Jag klubbade i alla fall igenom beslutet med mig själv igår, att avsluta mitt engagemang i kvinnojouren till våren (2012). Jag har funderat och varit på gång med detta länge men igår fick jag nog och bestämde mig. Det fungerar inte för mig att vara passivt engagerad. Att jag sitter på möten och tar på sig saker (även om det absolut inte är någon som tvingar mig, mer än jag själv) och sedan kommer hem och kräks över mig själv för att jag har tagit på mig en 'massa' uppgifter som jag varken har tid eller lust att ta tag i. Får inte ihop den ekvationen heller.
Det känns samtidigt tråkigt att ta det här beslutet efter 7 års engagemang men energin behövs helt enkelt till något annat.
Annars är livet rätt så okej. Är, där inne i hjärtat, ändå sjukt lycklig. Kanske liiite svårt att tro efter allt gnäll. Men jag är faktiskt sant. Bland allt tråkigt som har varit så har den senaste veckan ändå innehållit några höjdpunkter som jag gärna delar med mig av :)
I fredags blev det en promenad till goaste E och F. Jag fick överraskande nog med mig Marcus (och självskrivet Erik) på promenaden och besöket. Det blev en himla massa surr och några glas gott vin innan vi nöjt promenerade hemåt vid midnatt. Måste göras igen!
Ett glas rött är aldrig fel. Sååå ljuvligt gott :)
Drostdy-Hof (12038) kan jag verkligen rekommendera. Mums :)
På lördagen var det dags för barndop i Solle kyrka. Lille Elias skulle välkomnas in i guds familj. Det var en mysig liten cermoni, alldeles lagomt lång (kort?) med trevligt fika efteråt.
Till stor glädje så fick vi några bonustimmar med Agnes. Det var lite synd om henne för hon hade fått nya finskor av R som hon fick skavsår av. Det var tur att Marcus kunde agera droska :)
Det var kallt och blåsigt men humöret var på topp!
Erik hade dock fördelen att ligga nerbäddad i en varm och skön vagn. Inte utan att jag blev lite avundsjuk :)
I doppresent hade vi köpt en slipsnål. Elias storebror fick också en slipsnål av oss, när han döptes, och vi kände att det var vår plikt att se till så även Elias fick en :)
I morgon är det dagis för Agnes. De ska åka på studiebesök på brandstationen så hon är lite 'lagomt' uppspelt :) Efter dagis har vi dejt med Anna och Nora. Vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på men blir vädret fint så blir det nog lek i någon lekpark. Annars får vi hitta på något annat. Hmmm...
På lördag är Agnes bjuden på barnkalas. På badhuset. Gillas skarpt. Om det inte regnas ska jag passa på att ta mig och Erik på en promenad broarna runt. Borde hinna med det på två timmar. Hoppas jag :)
På söndag är Agnes bjuden på barnkalas nummer 2. Kanske kan jag även då passa på att ta en promenad runt broarna. Den som lever får se...
Det ska även firas mammor åt både höger och vänster. Jag gillar fenomenet 'morsdag' och 'farsdag'. Det behövs sådana dagar, då man har möjlighet att visa sin uppskattning över allt som ens föräldrar gör för sina barn (för de som har lyckan att ha underbara föräldrar). Det ska dessutom bli sjukt spännande och se vad jag får av mina barn. Nyfiken!
Det var väl allt som var nått att berätta om. Tror jag. Hittar väl kanske på och gör ett inlägg även i morgon. Om tiden räcker till.
Må väl, folk o fä!
Ups N' Downs!
Känner mig som en jojjo i humöret just nu (och det är inte PMS om någon ska vara rolig över det!). Upp och ner. Det har varit så mycket skit, och det är så mycket skit, så helst skulle jag vilja stoppa huvudet i sanden och stanna där tills allt har blåst förbi.
Egentligen är det bara småsaker. Eller det är väl inte helt sant. Jag ska inte underminera mina egna känslor. Igen.
Att känna att jag snart inte har någon 'frihet' kvar (och nu tänker jag inte på bristen på fordon) är kanske mer ett tecken på att jag har varit bortskämd än något annat. De veckor som Agnes inte har varit hos mig, hur mycket jag än har avskytt dem, har gjort mig bortskämd. Det erkänner jag. Nu ska jag plötsligt ta hand om minst ett barn 24 timmar om dygnet (kan dessutom konstatera att det inte riktigt blev som jag hade föreställt mig - det här med jämnställdhet) utan att gnälla. Blånaden från den käftsmällen har inte riktigt bleknat ännu.
Nåja. Det där handlar mer om bortskämdhet och anpassning och ämnet känns nästan tabu. Herrejösses...vad hade jag föreställt mig att det skulle bli...sluta gnäll för faen... Småsak.
Att inte ha samma frihet ekonomiskt, som jag hade tidigare, är ett solklart i-landsproblem. Men fyhelvete vad jobbigt det är. Det är pest. Även detta kan kanske läggas under kategorin 'bortskämd' och småsak och många bäckar små...bygger som sagt en hel å...
Att bli verbalt kränkt av en person i min närhet (nej, det är inte Marcus) känns dock inte som en småsak. Hade detta hänt en gång - fine. Men två tre fyra fem...tjugo gånger...det känns - inte fine. Det har blivit för mycket nu och jag har helt enkelt fått nog. Även om just den här senaste gången känns som en bagatell, så här efteråt, så behöver jag inte acceptera mer. Vissa människor (bästa vänner, familj, yrkespersoner med tystadsplikt etc) ska helt enkelt stå på ens sida i vått och torrt. Punkt.
Att ha känslan av att inte räcka till är väl en känsla som de flesta flerbarnsföräldrar känner igen. Att för stunden måsta avvisa sitt ena barn för att det andra behöver en, det tar hårt på mammahjärtat, även om det är ett måste för att det ska fungera. Tyvärr är det mest Agnes som får stå åt sidan och vänta på sin tur. Jag önskar dock att jag hade möjlighet att ge henne mer 'egentid', men om inte en atombomb uträttar underverk, så blir det svårt. Erik är dessutom inte dum, trots sin ringa ålder. De veckor som Agnes är hemma så blir han en liten 'huligan' och skriker som en rabiat så fort jag ägnar Agnes lite tid. Det är sant! Han ska vara med hela tiden och det är ett jäkla jommel med att få honom att sova. Något som inte alls är ett problem när han är själv. Kontentan av detta är att han får skrika sig blå mellan varven. Kan inte klona mig. Kan inte vara på två ställen samtidigt. Vill - men kan inte.
Agnes är dock jätteduktig och jag försöker göra mitt bästa av situationen. Lite bättre rutiner på både det ena och det andra så ska det nog ordna sig. Måste tänka positivt.
Usch. Det är så mycket nu. Orkar inte 'drälla' mer i min egen ömkan.
Jag har satt igång med mina långpromenader igen. Det är min bästa medicin. Det finns inget mer effektiv för mig, än när jag får ge mig ut och gå. Jag sorterar, tömmer, fattar beslut och accepterar för varje steg jag tar. Jag har en slinga på 7,2 kilometer (enligt diverse mätningar på internet) som jag brukar gå. På den sträckan hinner jag sortera och tömma huvudet många gånger plus att jag dessutom bränner fett. Det får jag på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig :)
Well. Lite roliga saker har också hänt. Tro't eller ej :)
Förra torsdagen var Agnes till tandläkaren. Inget som jag direkt räknar till roliga saker men som heller inte är något negativt. Bortsett från att jag regredierade till 10 år och jag själv satt hos tandläkaren, precis som Agnes gjorde just då. Då, när jag var 10 år, så skulle jag visa fru Tandläkare hur jag gjorde när jag borstade tänderna. Nu, 28 år senare, skulle jag göra detsamma men nu på min dotter. Nu ska ni veta att det var just dessa situationer, när jag var i 10-årsåldern, som är boven till min tandläkarfobi idag. Försökte, med en hjärtfrekvens på 200 slag/minut, förklara för den nitiska tandläkarstudenten att detta är mina två största fobier. Tandläkare och mjölktänder. Oj...du kan sätta dig igen...svarade hon förvånandevärt förvånad. Hade hon aldrig träffat på en tandläkarrädd människa förut? Nåja. Agnes var fantastiskt duktig och härdade ut i närmare en timme medan studenten skrapade, färgade, borstade, putsade och penslade. Stolt! Som tack fick hon en yttepyttetatuering. Jag tycker hon var värd en miljon så duktig som hon var.
I lördags fick jag och Agnes några värdefulla timmar av 'egentid' tillsammans så då passade vi på att åka på Röda Korsets loppis i Forsmo. Och där gjorde vi fynd vill jag lova. Jag köpte en leva-rövarn-ratt till Erik för 20 kronor som knappt såg använd ut...
...och Agnes fyndade en hel 3 liters påse med krimskrams för 5 kronor. Den hann jag dock inte fotografera men den innehöll massor av roliga figurer.
I tisdags tog jag Erik med mig och åkte in till stan. Vi hade fikadejt med Eva och Carina. Mysigt och välbehövligt.
I morgon har jag ännu en dejt. Med bästaste Eva. Vi ska göra stan tillsammans för jag måste in och köpa lite nyttosaker...typ solskyddskräm till barnen, solhatt till Erik (har hopp om en solig sommar), barntvål till Erik (finns inte i Långsele) och lite annat 'tråkigt'. Har jag tur så räcker pengarna till en go'fika också :)
På lördag får jag några bonustimmar med Agnes. Vi är bjuden på barndop och hon ska följa med. Underbart att få snusa på henne lite.
Ja det var väl allt från klagomuren denna gången...
Tjing!
PS// Slänger in en bonusbild på mina älsklingsungar...
Accepterar mitt beroende!
Bara vetskapen om att jag inte har en bil som står och väntar på mig utanför huset gör mig panikslagen. Det känns som jag är berövad min frihet, isolerad från omvärlden, bosatt i Sibirien (lite lätt överdrivet...men ändå). Men jag menar det. Det är värdelöst att vara utan bil och bo i en liten håla som vi gör.
Det är faktiskt otäckt hur beroende jag (och många många andra) är av att ha en bil. Mycket kan jag göra genom att promenera, men det blir ju läskigt begränsat. Tanken att inte bara kunna dra iväg på en 'långtur' när jag känner för det gör mig rastlös.
Nåja. Det är egentligen en skitsak för det finns mycket annat som är värre. Detta är materiellt och går 'lätt', med X antal kronor, att fixa.
Kanske så kan Marcus laga golfen ikväll, och Toyotan på fredag, så min isolering och mitt psykiska lidande blir förhoppningsvis kortvarig :)
Nu ska jag och Erik ta en promenad bort till Konsum och ICA för att handla lite. Kanske firar jag det soliga vädret med en Nogger. Mums.
Ha en underbar dag!
Lagen om all jävlighet...
1. Om något kan gå fel så gör det det.
2. Om det finns en möjlighet för flera saker att gå fel, då kommer det som orsakar största skadan att gå fel först.
3. Om något bara inte kan gå fel, så gör det det ändå.
4. Om du märker att det finns fyra olika sätt på vilket något kan gå fel och förebygger dessa, då kommer ett femte sätt, som du inte alls är förberedd på, att ögonblickligen dyka upp.
5. Överlämnade åt sig själva, tenderar saker att gå från dåligt till värre.
6. Om något verkar att gå bra, så har du osvikligt missat något.
7. När naturen visar sig överlägsen, är det för att dess brister är dolda.
8. Moder natur är en hynda.
9. Om något som kunde ha gått fel ändå inte går fel, så visar det sig snart att det hade varit bäst om det trots allt hade gått fel direkt.
Jag är i grund och botten en mycket positiv person men när allt (...är som sagt relativt) börjar gå åt helv**te, ja då gör det det med besked. Men i och för sig. Varför inte ta all skit på en och samma gång, så slipper man det sedan.
För att nämna något av allt som har jävlats denna vecka så kan jag ju ta...bilarna... Vi har två, det är en halv som fungerar. Dyrt och övermäktigt struligt att bara ha en halv bil som fungerar! *grin*
Orkar inte ens räkna upp resten av allt skit...
Nåja. Det brukar ju vända och bli bättre, så förhoppningsvis även denna gång. I morgon är det sista april och vi ska ha de allra goaste vännerna på middag. 6 vuxna och 6 barn...det kallar jag PARTY :)
Ha en bra dag, för det tänker jag ha, i spillrorna efter trasiga bilar, ratig hall och övrig elände.
Tjing ;)
