Jaha. Är det över nu?! Nu har även Agnes haft magsjuka. Halva natten har hon tappert kämpat med att kräkas på tom mage. Det minsta lilla som hon har fått i sig, i form av vätska, har kommit upp igen. Stackars min hjärtetös!

Men tänk, att man kan vara stolt över sina barn, till och med när de kämpar med magsjuka. Det är märkligt hur mycket stolthet det kan rymmas i ett mammahjärta. Kärlek kallas det visst.
Skönt i alla fall, mitt i allt elände, är att den här magsjukan var snabbt överstökat.

För sju år sedan trodde jag inte ens det var möjligt att vare sig få ett, och ännu mindre två, barn och känna så mycket för en annan levande varelse. Kärlek till en partner i all ära men känslorna är inte jämnförbara. En partner kan jag tappa känslorna för, honom kan jag överge och honom kan jag hata. Mina barn kan jag inte sluta älska, överge eller hata. Den förmågan besitter jag inte. Jag skulle nog förlåta dem för allt.
Jag har kämpat hårt för dem, från den dag de blev till, och kommer att göra så till den dag jag själv lämnar in och reser vidare till "nya dimensioner".

Det där med att man gör allt för sitt barn, det kan nog låta som en klyscha, men det stämmer banne mig. I alla fall på mig.

Ett av mina favoritbilder som togs i höstas. Älsklingsungarna.

Fotograf: Ingalill Elfgren

Idag är jag tack och lov ledig. Hade planerat att ta barnen till lekparken men det sket sig rejält. Även om Agnes är pigg (äter, dricker och har färg i ansiktet) så väljer jag nog att stanna inne så hon får bli ordentligt kry. Hur som helst så försvann ändå solen. Hux flux så blev det mulet och grått på himlen och vårkänslorna förbyttes till höstkänslor. Jaja.

Nu ska jag gå till tvättstugan och ladda ännu en maskin med kräktvätt. Den stackars tvättmaskinen har gått varm sedan i fredags. Den tjänar oss väl :)

Må väl!
B.
(måste fixa en ny signatur...det här går ju inte... :)