I början på hösten fick jag ett infall (ett i efterhand helt sjukt infall) att ge Norrlands nationalrätt, surströmmingen, en ny chans. Senast den fick en chans var för cirka 15 år sedan så nu tyckte jag väl (helt omdömeslöst) att det var dags igen då.

De enda som äter surströmming, i min bekantskapskrets, är mina föräldrar. Så, sagt och gjort, jag handlade med mig alla tänkabara ingredienser till rätten. Tunnbröd, lök, gräddfil, surströmming och färskpären fanns från föräldrarnas egna potatisland. Saknade dock den obligatoriska surströmmingssnapsen (har i alla fall hört att den är ett måste) men eftersom Marcus var på kurs i Stockholm och barnen med mig, så fick det bli surströmming utan snaps. Kan så här i efterhand även med säga att det inte hade gjort någon skillnad. Okej. Kanske om jag hade tagit 10-20 stycken. Då kanske det hade varit lite gott (både surströmmingen och snapsen).

Nåja. Bullade upp för kalaset och gjorde mig en surströmmingsklämma. Som jag inbillade mig skulle vara sjukt god. Hade i alla fall rätt inställning inför experimentet - att det är gott :) Hmmm...

Mmmm...det ser ju riktigt gott ut...


Första tuggan...


Följande bilder, som togs efter dessa, är starkt censurerade då jag både fick kväljningar, uppstötningar och ett otäckt förvridet ansiktsuttryck. Därför har jag valt att inte lägga ut dem.

Inte ens katten, som i normala fall älskar ruttna saker, var intresserad av surströmmingen.


Summar sumarum. Surströmming har inte blivit godare. Det smakar lika vedervärdigt som för 15 år sedan, och kommer säkert att göra så om 15 år också, då jag gör ett nytt försök med norrlands nationalrätt.

Håller mig till kräftor även i fortsättningen. Det är kalasmat det!

Cheers!