...och jag överlevde :)

Tänk att det ska vara så jobbigt. Att släppa kontrollen. Att överlåta omsorgen till någon annan. Ångest.
Jag kände precis likadant när Agnes började dagis. Ångest.
Ska någon annan ta hand om mitt barn. Hur ska mitt barn klara sig utan mig en hel dag. Ska någon annan uppfostra mitt barn. Ska verkligen någon annan kunna göra ett lika bra "jobb" som jag (för mina barn är ju perfekt), hur välutbildade de än är *blink*

JAG HAR INGEN BEBIS LÄNGRE!!!

Jag tröstar mig med, någonstans långt där inne där förnuftet bor, med att jag har fel på samtliga punkter.
Mitt barn KOMMER ATT ÖVERLEVA utan min ständiga omsorg. Det är helt säkert. Jag kommer alltid att vara MAMMA - den bästa på jorden.

Jag är dessutom inte ensam att känna som jag gör. Det är INTE jag som är fjantig. Det är inget fel i mitt tänk. För 80% (uppskattningsvis) av alla mammor känner samma separationsångest som jag. Det är inget nytt fenomen. Tack och lov :)

Hur tyckte då Erik att det var. Han stortrivdes de två timmarna som vi var där idag. Mycket nytt att ta in. Många barn att lära känna. Så många intryck.
Jag hoppas att det fortsätter att gå så bra som det gjorde idag. Hoppas hoppas.

I övrigt så har vi inte gjort mycket idag. Skönt.
Jag har jobbat undan lite pappersjox...betalat några räkningar, sorterat papper, skickat epost etc. Tråkigt men det måste göras.
Det har varit en bra dag i ruskvädret.

Jag avslutar med ett foto på min solstråle, taget vid frukosten i morse.

Ha det gott!
B.