Tyngden, av stenen som ligger och trycker i magen, börjar sakta men säkert lätta.

Turerna har varit många sedan senaste inlägget.
Efter den första operationen så började Prinsen att kräkas igen. Kräkningar som vi fick veta var helt normala, att det inte alls var onormalt efter den typen av operation. Det köpte vi. Det skulle vi inte ha gjort.

När Prinsen inte hade slutat att kräkas på måndagen så kallade de på kirurgen som hade utfört operationen i Sundsvall. Prinsen fick då göra en ny kontraströntgen. Det som visade sig där var att magmunnen var öppen och att operationen hade lyckats MEN de misstänkte dock att suturen som hade gjorts på det lilla hålet på tolvfingertarmen (strax under magmunnen) hade dragit ihop tarmen och gjort ett nytt stopp.

Efter kontraströntgen så tog vi en promenad till sjukhuskiosken för att köpa något att äta. När vi ätit vår mat och kom tillbaka till barnavdelning 44 fick vi veta att Prinsen omgående skulle läggas in på IVA. Varför blev då vår stora fråga. Något riktigt svar hade de inte att ge oss, mer än att han skulle övervakas. Tusen, nej miljoner frågor, poppade upp i våra huvuden. Varför var den första och största frågan. När vi kom ner på IVA så mötte en sjuksköterska oss som berättade att de väntade på svar från SOS om helikoptern kunde lande eller ej. HELIKOPTER?!??? Vi förstod ingenting. Han, sjuksköterskan, babblade vidare om Uppsala, operation, helikopter, taxi och en massa annat. För mig började de svartna för ögonen. Varför detta pådrag. Vad är det som händer. Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Helvete så rädd jag blev! När de förstod att vi inte hade blivit informerad om vad som var på gång så fick vi tackolov veta. Prinsen skulle skickas vidare till Uppsala för en reoperation. Han skulle öppnas upp igen för att undersökas om vad som orsakade det nya stoppet.
Prinsen lades då snabbt in på IVA för övervak. Därifrån blev det ambulans och flygambulans ner till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där är vi nu.

Så igår, tisdag, så öppnades Prinsen upp igen. Eftersom de inte visste exakt vad som orsakade kräkningarna så var det extra nervöst. Inte visste de heller om de skulle behöva ta bort en bit av tarmen eller om det räckte med att ta bort de stygn som hade gjorts på tarmen.
Nu i efterhand vet vi att det räckte med att ta bort stygnen och sätta nya suturer. Denna gång lade de ett rör i tarmen så de inte skulle riskera att sy ihop den igen. De hade även gjort en genomspolning av magmunnen och tarmen för att se så att det var öppet. Vilket det var.

Vid 16-tiden igår fick vi åka ner på barn-IVA och träffa vår älskade lille Prins igen. Oj som han sov. Och sov. Och sov. Med ojämna mellanrum så vaknade han dock och hade ont. Han hade (och har) tackolov smärtstillande direkt in i operationssåret och däremellan får han alvedonsupp. Vi fick sova hos honom nere på barn-IVA, vilket var fantastiskt skönt. Gott sov vi också eftersom det fanns minst en personal hos honom hela natten, som bara koncentrerade sig på honom. Det kändes fantastiskt tryggt.

Strax efter 12 idag var Prinsen så pass vaken och pigg så vi fick ta med honom upp på rummet. Skönt. Nu ligger han här, i sin spjälsäng av stål, och snusar så gott. Han har glucosdropp som ger honom näring. Antibiotika har han fått i förebyggande syfte. Smärtstillande pumpas på in i hans sår. Senare ska han få ett litet matigare dropp för att stilla hans hunger. Slangarna går hullerombuller. Hit och dit. Lille hjärteprinsen, vilken eländig start han fick i livet!

I morgon, om tarmarna har kommit gång, ska han få börja äta riktig mjölk. Mjölk som jag har pumpat och sparat.
Han är mycket piggare och alert men efter det första bakslaget, efter den första operationen, så vågar vi inte ropa "hej" riktigt ännu. Vi är så dödens rädd att det ska hända något mer. Oddsen för det är väl relativt små, men oron för att det ändå ska hända finns där, trots de låga oddsen. Gnager på hela tiden. Tänk om. Tänk om...

Vi vill bara att vår lille Prins ska bli pigg igen så han kan börja äta och växa. Bli stor och stark.

Som grädde på moset så har vi varit satta i "karantän" också. Japp. På grund av att Sundsvall sjukhus har dragits med VRE-bakterier (läs mer här) så skulle vi kollas. Innan de hade fått provsvaren så fick vi inte röra oss fritt. Bra att de är noga och kontrollerar, för att minska smittspridningen, samtidigt som det var sjukt frustrerande att vara så pass isolerad. Idag hade dock provsvaren kommit och de var negativa. Tackolov. Nu får vi röra oss hur vi vill. Jippie.

Längtar hem gör vi också. Vi längtar efter Prinsessan så vi håller på att gå upp i atomer. Att vara mitt uppe i allt detta runt Prinsen så finns alltid längtan efter Prinsessan där. Hon glöms inte  bort. Snarare tvärtom. Jag pratar med henne varje dag. Hon har varit hos mormor och morfar i några dagar och haft det bra med dem. Nu har hon åkt till R men ska åka till mormor och morfar igen över nyår. För som det verkar så får vi inte åka hem innan det nya året. Trist men sant. Drömmen hade varit att i allafall få åka till Sundsvall sjukhus och ligga där tills vi kan skrivas ut och åka hem. Då kunde vi ha hämtat Prinsessan så att hon hade kunnat komma och hälsa på.
Samtidigt som det finns en önskan om det, så känns det ändå skönt att få vara kvar på ett så bra sjukhus tills Prinsen är godkänd för utskrivning. Det är kluvet just nu.

Nu ska jag gå och vara med min son en stund. Snusa lite på honom.

Må väl!