Allvarligt. Jag överdriver icke.

Det konstiga är att jag har varit hur lugn som helst i stort sett sedan vi åkte med Prinsen till Sundsvall. Under den första operationen var jag hur lugn och realistisk som helst. Tanken att det skulle misslyckas fanns inte ens där. Det var ju en rutinoperation. När bakslaget kom i Sundsvall så fortsatte jag att behålla lugnet tills jag fick höra att vi skulle till Uppsala. Kände mig ändå rätt så lugn under operationen och uppvaket här också. Nej. Det är nu nervositeten kommer, nu när Prinsen ska tillfriskna. Rädslan för att det ska visa sig att det har misslyckats igen är plågsam. Ångesten över att behöva vänta och ge tiden an gör mig stressad. Varje minsta lilla motgång får mig i gunging och tårarna ligger och lurar hela tiden. Oddsen för att det ännu en gång ska ha misslyckats är låga, det vet jag...men tänk om...

Hjälplösheten. Att se min son hungrig och inte få ta honom i famnen och stilla den. Det är hjärtskärande.
Jag försöker hela tiden att ligga ett steg före i tankarna. När något positivt händer så tänker jag på nästa steg som eventuellt kan gå fel. Tänk om nästa steg i behandlingen misslyckas...och så vidare... Jag vet att det inte går att tänka så, men det är oerhört svårt att låta bli.
Hittills har allt gått bra. Peppar peppar. Matningen direkt i tarmen har varit framgångsrik och vi har kunnat öka matmängden snabbare än vad vi hade väntat oss. Nu befinner sig dock mina tankar vid nästa steg, då han ska börja sondmatas direkt i magsäcken. Kommer det att fungera? Tänk om operationen har misslyckats. Vad händer då? Klarar han ännu en operation...

Samtidigt som jag mitt uppe i allt detta som händer här, så tänker jag ständigt på Prinsessan. Saknar henne så jag blir galen. Jag pratar med henne varje dag och jag kan höra på henne nu, att hon längtar. I början gick det bra. Hon är ju ändå van vid att vara ifrån oss en hel vecka. Ikväll när jag pratade med henne kunde jag höra att hon vara nära att börja gråta. Mamma jag längtar efter dig! Ljuva ord i mitt värkande hjärta, samtidigt som det plågar mig. Jag önskar att jag kunde hämtat hit henne, om så bara för en dag. Men. Så enkelt är det ju inte.

Jag är trött rent psykiskt av all stress och oro. En stress och oro som jag inbillar mig att jag inte ska behöva känna, som jag skulle kunna hantera och jaga bort. Samtidigt som jag är fullt medveten om att jag är en högst normalt fungerande mamma med en högst normal oro för sin älskade son.
Jag är trött av att sitta instängd här. Det har bara gått en vecka, och det är inte lång tid, men det känns som hur lång tid som helst. Vill hem. Vill ut.
Jag är trött på att vänta. Vänta. Vänta. Vill ha min Prins frisk nu. NU. Snälla.
Är grinig över en trasig jul och nyår. Vi som skulle ha det så mysigt. Nu sitter vi i det här jävligt tråkiga rummet i stället och ska skåla in det nya året med 7up. Så jävla surt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Nu är det dags för Prinsen att få ännu en måltid genom en plastslang, och dags för mig att sluta slösa energi på att tycka synd om mig själv. Jag är frisk. Vad har jag egentligen att gnälla över. Det är min son som förtjänar all min energi och omtanke. Önskar jag kunde tänka honom frisk.

Må väl, folk o fä!!!