Nina & Marcus, föräldraträff och kräkreflex.
Publicerat den: 2010-09-17 @ 10:26:19 |
Dagbok
Allt under en och samma dag. Den dagen har tackochlov passerat. Den var igår.
Nina & Marcus. Känd från TV.
Prinsessan och jag åkte in tidigt som attan (allt är relativt: 09.00) till stan, för att gå på barnteater. Jag var lagomt laddad medan Prinsessan var lyrisk. Hon skulle ju få träffa Marcus från Bolibompa. Att Nina också är med, i samma program, var inte alls lika viktigt. Det var (och är) Marcus från Bompa som gäller.
Nåja. Iväg vi drog, och tidig var vi. Tackochlov. Först i kön, första parkett och först ut. Mer perfekt kan det inte bli.
Nina & Marcus - kommer till stan!
Måste erkänna att de var väldigt bra. Hela Hullsta gungade :) Prinsessan och alla 300 ungar ("lätt" överdrivet) jazzade loss allt medan ögonen lyste stora som tefat. Underbart.
Prinsessan väntar på att få en autograf av idolerna. Först i kön...såklart :)
Efter showen bar det av hemåt igen, i hällande regn. In gick vi i strålande solsken, ut kom vi i ösande regn. Bläää.
Nåja. Hem igen då för att kasta i oss lite lunch och sedan dra vidare till underbara E.W som var snäll och tog hand om Prinsessan medan jag och Marcus åkte på veckans föräldraträff...
Föräldraträff. Besök på förlossningen och BB.
Höjdpunkten av alla dessa träffar. Att få besöka förlossningen och BB. När Prinsessan föddes var det helt andra lokaler. Svinkalla sådana. Prinsessan föddes i januari, mitt i den värsta snöstormen. Det var så kallt inne på BB-salarna så vi fick ligga med ytterkläderna på oss, filtar som isolerade i fönstren och extra täcken. Nu överdriver jag inte. Det var verkligen så eländigt. Brrr.
Nu är det helt annat. Ultramodernt. TV på rummet, kodlås till dörrarna, egen toalett och dubbelsäng i nått av rummen. Förlossningssalarna är i stort sett detsamma. Bubbelbad i nått rum hörde jag. Me like. Huvudsaken det finns lustgas, så får det väl finnas en olympisk pool där inne om det så vill, lustgasen är viktigast!
Har en sjuk längtan tills det är dags. Jag har inte ens en önskan om att skjuta det på framtiden, denna jävelusiska smärta. Vill bara dit, till dagen D, för att sedan få njuta av det där ögonblicken (och timmarna efter) när underverket har kommit till världen. Den underbaraste känslan som finns. 87 dagar kvar!
Efter studiebesöket på BB fick vi se en film om själva förlossningen. Been there. Done that. Längtar ändå :) Marcus längtar också. Enda risken för att han ska svimma/kräkas/hyperventilera, det är om jag MÅSTE ta epidural (enda chansen att de får sätta en spruta i min ryggrad är om någon av oss är döende). Han är mer spruträdd än vad jag är. Jag är MYCKET spruträdd.
Kräkreflexen - OBS!!! ÄCKELVARNING!!!
Denna jävla kräkreflex som ställer till det i tid och otid. Som skämmer ut mig i de mest opassande situationer. Skit...rent ut sagt!
Vi sitter inne på förlossningsrummet (12-15 stycken) i stum faschination och lyssnar till "läraren", som pratar med ytterst låg röst. Mitt i denna kompakta tystnad så sticker det till i min hals och jag börjar hosta. Hatfulla hosta. Slutar hostar. Börjar hosta igen. Lyckas med tankens makt att hejda hostan. Börjar hosta igen, som snabbt övergår till ett ulkande. Nu var det fart och färde. Studsar upp ur stolen, lyckas mumla fram något om vatten. Rusar ut ur rummet. Finner inga muggar. Rusar runt i korridoren med äcklet i halsen. Hittar inga muggar. Hittar en personal. Lyckas pipa fram en förfrågan om mugg, vatten och toalett. Hon förstår (eller hon ser nog på mig) att det är bråttom. Mugg och vatten kan hon ordna, men någon toalett finns inte ledig. Rusar tillbaka till rummet där alla står och väntar. Lyckas, på ett någolunda framgångsrikt sätt, diskret få ur mig äcklet i munnen. Sedan sväljer jag litervis med VATTEN. Älskar vatten.
Återvänder till rummet som en skamsen hund, medan mascaran rinner tillsammans med tårarna och rodnaden är i samklang med en en fullmogen tomat. Pinsamt! Så j***a pinsamt så jag vet inte vad! Mitt namn är inte längre Bodil, utan KRÄK-BODIL alternativt ÄCKEL-BODIL. Ville bara avdunsta från jordens yta. Jag brukar sällan bry mig i om jag gör bort mig eller inte, men detta tog dock priset. Isch...
Säääkert ingen som reagerade över äckelfaktorn i det hela, mer än jag, för jag är ju trots allt gravid med allt vad det innebär. KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL...
Har ni slutat läsa? Detta kallas ventilerning/bearbetning :)
Idag ska jag inte vistas allt för mycket bland människor eftersom jag tror hela stora staden Solle redan har fått nys om mitt äckeläventyr i BB-korridoren på Sollefteå sjukhus. Hjälp! Tar Prinsessan och åker till buschen i stället...där kan ingen hitta mig...
Må väl!
Nina & Marcus. Känd från TV.
Prinsessan och jag åkte in tidigt som attan (allt är relativt: 09.00) till stan, för att gå på barnteater. Jag var lagomt laddad medan Prinsessan var lyrisk. Hon skulle ju få träffa Marcus från Bolibompa. Att Nina också är med, i samma program, var inte alls lika viktigt. Det var (och är) Marcus från Bompa som gäller.
Nåja. Iväg vi drog, och tidig var vi. Tackochlov. Först i kön, första parkett och först ut. Mer perfekt kan det inte bli.
Nina & Marcus - kommer till stan!
Måste erkänna att de var väldigt bra. Hela Hullsta gungade :) Prinsessan och alla 300 ungar ("lätt" överdrivet) jazzade loss allt medan ögonen lyste stora som tefat. Underbart.
Prinsessan väntar på att få en autograf av idolerna. Först i kön...såklart :)
Efter showen bar det av hemåt igen, i hällande regn. In gick vi i strålande solsken, ut kom vi i ösande regn. Bläää.
Nåja. Hem igen då för att kasta i oss lite lunch och sedan dra vidare till underbara E.W som var snäll och tog hand om Prinsessan medan jag och Marcus åkte på veckans föräldraträff...
Föräldraträff. Besök på förlossningen och BB.
Höjdpunkten av alla dessa träffar. Att få besöka förlossningen och BB. När Prinsessan föddes var det helt andra lokaler. Svinkalla sådana. Prinsessan föddes i januari, mitt i den värsta snöstormen. Det var så kallt inne på BB-salarna så vi fick ligga med ytterkläderna på oss, filtar som isolerade i fönstren och extra täcken. Nu överdriver jag inte. Det var verkligen så eländigt. Brrr.
Nu är det helt annat. Ultramodernt. TV på rummet, kodlås till dörrarna, egen toalett och dubbelsäng i nått av rummen. Förlossningssalarna är i stort sett detsamma. Bubbelbad i nått rum hörde jag. Me like. Huvudsaken det finns lustgas, så får det väl finnas en olympisk pool där inne om det så vill, lustgasen är viktigast!
Har en sjuk längtan tills det är dags. Jag har inte ens en önskan om att skjuta det på framtiden, denna jävelusiska smärta. Vill bara dit, till dagen D, för att sedan få njuta av det där ögonblicken (och timmarna efter) när underverket har kommit till världen. Den underbaraste känslan som finns. 87 dagar kvar!
Efter studiebesöket på BB fick vi se en film om själva förlossningen. Been there. Done that. Längtar ändå :) Marcus längtar också. Enda risken för att han ska svimma/kräkas/hyperventilera, det är om jag MÅSTE ta epidural (enda chansen att de får sätta en spruta i min ryggrad är om någon av oss är döende). Han är mer spruträdd än vad jag är. Jag är MYCKET spruträdd.
Kräkreflexen - OBS!!! ÄCKELVARNING!!!
Denna jävla kräkreflex som ställer till det i tid och otid. Som skämmer ut mig i de mest opassande situationer. Skit...rent ut sagt!
Vi sitter inne på förlossningsrummet (12-15 stycken) i stum faschination och lyssnar till "läraren", som pratar med ytterst låg röst. Mitt i denna kompakta tystnad så sticker det till i min hals och jag börjar hosta. Hatfulla hosta. Slutar hostar. Börjar hosta igen. Lyckas med tankens makt att hejda hostan. Börjar hosta igen, som snabbt övergår till ett ulkande. Nu var det fart och färde. Studsar upp ur stolen, lyckas mumla fram något om vatten. Rusar ut ur rummet. Finner inga muggar. Rusar runt i korridoren med äcklet i halsen. Hittar inga muggar. Hittar en personal. Lyckas pipa fram en förfrågan om mugg, vatten och toalett. Hon förstår (eller hon ser nog på mig) att det är bråttom. Mugg och vatten kan hon ordna, men någon toalett finns inte ledig. Rusar tillbaka till rummet där alla står och väntar. Lyckas, på ett någolunda framgångsrikt sätt, diskret få ur mig äcklet i munnen. Sedan sväljer jag litervis med VATTEN. Älskar vatten.
Återvänder till rummet som en skamsen hund, medan mascaran rinner tillsammans med tårarna och rodnaden är i samklang med en en fullmogen tomat. Pinsamt! Så j***a pinsamt så jag vet inte vad! Mitt namn är inte längre Bodil, utan KRÄK-BODIL alternativt ÄCKEL-BODIL. Ville bara avdunsta från jordens yta. Jag brukar sällan bry mig i om jag gör bort mig eller inte, men detta tog dock priset. Isch...
Säääkert ingen som reagerade över äckelfaktorn i det hela, mer än jag, för jag är ju trots allt gravid med allt vad det innebär. KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL KRÄK-BODIL...
Har ni slutat läsa? Detta kallas ventilerning/bearbetning :)
Idag ska jag inte vistas allt för mycket bland människor eftersom jag tror hela stora staden Solle redan har fått nys om mitt äckeläventyr i BB-korridoren på Sollefteå sjukhus. Hjälp! Tar Prinsessan och åker till buschen i stället...där kan ingen hitta mig...
Må väl!
