...att denna helvetesresa snart är över?!!!

Under middagen idag så konstaterade Marcus och jag att detta är det absolut värsta vi har varit med om i hela våra liv. Med råge. 
Inte någon av de kriser som jag har tagit mig genom tidigare i mitt liv kommer ens i närheten av detta. Att ha varit mobbad i skolan under sju år känns i jämnförelse som en skitsak, även om det har satt spår. Att ha blivit bedragen, på de grymmaste av alla sätt, av den man älskade och litade mest på i hela världen känns inte ens relevant i jämnförelse med detta. Att bli ensam, gravid i 4 månaden, känns inte ens längre som en genomgången kris. Allt känns som skitsaker...

Men DETTA, att se sin 2 veckor unge son bokstavligen tyna bort, att se honom ha ont, att se honom utsättas för allt det som en 2 veckors bebis inte ska behöva utsättas för, det var överjävulskt fruktansvärt.
Allt gick så hiskeligt fort. Bara på 24 timmar så tappade Prinsen 2 hg, blev blek och insjunken (vätskebrist) och helt lealös och apatisk. Det var fruktansvärt. Ett tag trodde vi faktiskt inte att han skulle klara detta. Det låter dramatiskt, men så kändes det.

Nu när Prinsen blir bättre och bättre och i princip är helt återställd så törs vi ändå inte riktigt slappna av. Minsta lilla avvikelse från det "normala" och vi blir på helspänn. Minsta lilla hostning sätter skräck i oss, att han ska kräkas igen. När kommer vi kunna slappna av.

Vi har blivit erbjuden att prata med en kurator. Just i dagsläget känns det inte så aktuellt. Men kanske i framtiden, när allt har lagt sig och allt börjar komma ikapp. Det är mycket som ska bearbetas och sorteras. Det är många tankar kring det som hände i Sundsvall. Ska det anmälas. Ska vi anmäla. Varför gjordes operationen överhuvudtaget i Sundsvall (något de flesta vi pratat med ställer sig frågandes till). Tiotusen frågor som dansar runt i våra huvuden.

Det är tur att jag har haft Marcus här annars hade jag nog knäat. Jag anser mig själv, vanligtvis, som en mycket samlad och "tålig" person som ser realistiskt på det mesta. Det är sällan som jag "ballar" ur och tappar fattningen. Men detta knockade mig totalt. Jag klarade mig bra ganska länge men efter den andra operationen tror jag energin tog slut. Ångesten och oron tog över och jag stupade totalt. De som känner mig hade nog inte känt igen mig alls. JAG kände inte igen mig.  
Det känns ändå som att om vi bara får komma hem med en frisk Prins, så ska nog mitt "psyke" reda ut sig själv och jag ska återgå till att vara samma gamla vanliga Bodil igen, med några undantag.

I morgon är det fredag och vi håller tummarna att vi ska få åka hem. Vill så hemskt gärna hem. Jag längtar efter min Prinsessa. Jag längtar efter min säng. Mitt hus. Min bil. Mitt allt som jag har där hemma. Jag längtar till och med efter min tandläkare som jag har hemma. För tro det eller ej, men jag har fått tandvärk också. Är svullen på vänster kind. Ser bedrövlig ut. Får vi inte åka hem i morgon så måste jag få komma till en tandläkare här. Alltid ska det vara något...

Nu ska jag smyga mig i säng för att inte väcka en trött liten Prins. Han har haft magknip hela kvällen och nu äntligen så sover han lungt. Skönt för honom.

Det känns ändå rätt bra nu, för Prinsen mår bra. Det är viktigast av allt.

Må väl!