...eller verklighet.

Idag åkte jag och Erik på en snabbvisit till mina föräldrar. Innan vi åkte hem så tog vi en promenad tillsammans. Så när vi hade vänt och var på väg tillbaka så hör vi hur några fåglar lever rövaren lite länge upp i skogen. Det var ett himla liv och det lät väldigt 'styggt' och först trodde jag att det var en räv som skrek.

Hur som helst så fortsätter vi hemåt och jag lastar in barnvagnen i bilen och Erik i bilbarnstolen och åker sedan hem. När jag precis hade lämnat gården så ringer min mobiltelefon, så jag svarar. Medan jag sitter och pratar så kommer det först en man gående i rask takt, mitt i vägen, mot mig. Jag saktar in och styr över på fel vägbana. Då hoppar det plötsligt ut en ren mitt i vägen. Jag tvärnitar och står stilla med bilen. Jag har fortfarande H i telefonen och jag utbrister bara 'men vad i h**vete är det som händer'. Jag står kvar med bilen och den här mannen fortsätter bara att gå, och lägger överhuvudtaget ingen notis om mig, mot renen. I backspegeln ser jag sedan hur renen skuttar runt, på vägen och på sidan av vägen, precis som han busar med mannen. Jag kan svära på att renen flinade. Helt seriöst. Renen såg skitlycklig ut (ni tror säkert att jag har blivit totalt galen) där han skuttade och dansade runt. I alla fall. Renen fortsätter in i skogen och mannen fortsätter sedan lika raskt vidare på vägen.

När jag, lätt chockad, säger hejdå till H så ringer jag upp min mamma. Jag berättar vad jag just har sett och lägger ihop detta med fågelskränet i skogen. Samtidigt så har jag ett stort tvivel till mig själv, att jag verkligen har sett det jag har sett. Hon lovar att hålla utkik efter renen och mannen. Jag åker vidare och börjar inser hur bisarr hela händelsen är.
När jag kommer hem så ringer min mamma och berättar att hon har sett mannen gå i rask takt till en av grannarna och sedan har de åkt iväg tillsammans. Någon ren har hon inte sett.

Hela händelsen känns helt bisarr. Overklig. Underlig. Jag kan inte släppa det heller utan går och funderar på det när jag donar här hemma. Mannen måste ju ha något med renen att göra för han var ju så oberörd av att renen var där. Vem som helst annars skulle väl ha reagerat, i alla fall på något sätt, om man plötsligt såg en ren där det inte har varit en ren åtminstone de senaste 35 åren. Vad gjorde renen där. Vem var mannen (som uppenbarligen kände en i byn). Var renen lycklig för att den var fri. Var det en ren. Vad händer, med renen, om renen och mannen hör ihop och mannen får tag på den. Det bara snurrar i mitt huvud.

Hallucination eller verklighet...som sagt...



Inte nog med detta så ringde R idag och berättade att Agnes hade klippt sig själv på dagis. Hjälp!!! Det finns en bild och en lång historia runt detta men jag vill inte berätta mer förrän jag har pratat med dagispersonalen. Jag kan ju säga så mycket som att det är inte så mycket att hon har klippt sig (även om hon ser bedrövlig ut i håret) själv som det att hon har varit själv med en sax...

Nu ska jag och Erik ta en promenad till grannen och titta på Me & I-kläder.
Tjing!