Har ni någonsin upplevt att vissa saker alltid kommer i samlad trupp? Börjar dagen med vinst på en trisslott så fortsätter dagen med tur. Börjar dagen däremot med att man tappar något i golvet så fortsätter man att tappa saker resten av dagen. Jag upplever ofta att det är så, men då oftast i positiv mening. Det är bra saker som händer. I detta fallet så handlar det dock om personer ("spöken") som har berört mig negativt någon gång i livet. Spöken från det förflutna. 

Jag försöker att se något positivt hos alla i mitt liv, på ett eller annat sätt. Det finns dock 1% av dessa människor, i mitt liv, som jag inte kan finna något positivt att tycka om. Som jag inte vill tycka om. Som jag inte kan tycka om. Dessa personer har inte berört mig på mycket länge och har enbart funnits långt ute i periferin. Men så dyker de bara upp. Fysiskt och undermedvetet. Poff. Tre spöken.

Det första spöket mötte jag på det mest oväntade ställe man kan tänka sig. Plötsligt så stod vi bara där, öga mot öga. Var det meningen att vi skulle göra upp där och då? Jag vet inte, men jag valde att gå vidare, för personen väckte inte de känslor hos mig som h*n tidigare hade gjort. Det kändes inte som det fanns någon match att göra upp om längre.

Det andra spöket dök upp i min mobiltelefon. H*n besatte den genom ett sms. "Hej! Hur är allt med dig? Hörde att du blivit mamma igen. Saknar dig ibland! Hör gärna av dig." Men vad inni självaste... Varför ska h*n helt plötsligt bry sig, efter X antal år utan ett ljud. Vad försöker h*n åstadkomma med ett sådant sms. Efter att ha betett sig som en praktidiot med de största svek av alla och därmed gjort bort sig så totalt, förväntar h*n sig då att jag ska utbrista i glädjerop. Men kom igen! Jag är en stolt person och den stoltheten håller jag hårt på. Jag valde att inte svara på sms:et. Av ren stolthet, och för att jag inte har förlåtit. Och kommer aldrig att förlåta. Nej. Aldrig. Men jag är också trygg i det beslutet, att aldrig förlåta.

Det tredje och sista spöket dök upp i en dröm. I E N  D R Ö M ! Märkligt för det var inte ens en mardröm, bara en sådan där dröm som upprör och som man vaknar upp förbannad av. Så sjukt.
I drömmen stod personen utanför min ytterdörr, ringde på och frågade om jag bjöd på en kopp kaffe. Även den här gången dissade jag personen totalt. Smäll med dörren sedan vaknade jag. Upprörd över att h*n hade fräckheten att be om kaffe. Som sagt. Så sjukt.

Det är så märkligt alltihop, och det stör mig, för jag förstår inte varför de dyker upp i mitt liv just nu. Är det för att ta ner mig på jorden igen. Är det för att påminna mig om att de faktiskt fortfarande existerar. Är det för att ta udden av min lycka. Är det något som jag har ogjort med dessa människor som jag borde ta itu med. Jag ska grunna på vad som känns bäst och utgå från det. Jag var så perfekt nöjd med att ha dem där de var innan, i periferin av mitt liv, så helst vill jag nog förpassa dem tillbaka dit. Där hör de hemma.

Annars så är jag oförskämt lycklig. Agnes kom hem idag, efter en vecka hos R. Erik växer och är starkare än någonsin. Min Marcus är mannen i mitt liv (där har det aldrig funnits någon tvekan). Jag har personer i min närhet som gör mig trygg. Ja, jag kan räkna upp många fler saker som förgyller mina dagar men jag tror jag låter bli :)
Det negativa tänker jag på ibland, då och då, men det positiva överskuggar det negativa. Tack och lov.

Nog om denna "livsfilosofi" för nu ska jag försöka få några timmars sömn innan det är dags att kliva upp för att ge Erik nattmålet.

Lev lycklig!