...har snart passerat utan det minsta lilla missöde. Jag ska kanske inte ropa 'hej' riktigt än, men efter att ha utmanat ödet både en och två gånger idag, så får jag nog inse att fredagen den 13:e inte är någon otursdag (i alla fall inte mer än någon annan dag och datum) för mig.

Tog som sagt två 'våghalsiga' beslut idag.

Beslut ett var att åka över Granvåg, hem till mina föräldrar, istället för att ta riksväg 90. Det är alltid ett stort risktagande att åka den vägen (över granvåg) för guppen (läs: kratrarna) i vägbanan förökar sig med ljusets hastighet. Med andra ord så är det aldrig någon mening att försöka memorera dem och sedan försöka undvika att köra i guppen, för där det inte fanns något gupp gången innan, finns det nu ett.
Den stora utmaningen med detta var väl då främst att försöka hålla bilen hel, hela vägen till Y-sel, med tanke på all otur som vi har haft med våra bilar den senaste tiden. Men. Tackolov så höll bilen både dit och hem.

Beslut två var att kliva upp på en stege och stå 1,5 meter ovan marken. Kanske ett dumdristigt beslut på självaste fredagen den 13:e, men har man inte mer spänning i livet än så, så är detta en stor grej.
Jag tog mig upp. Jag lyckades fixa det som fixas skulle. Jag tog mig ner. Utan att bryta ett enda ben i kroppen.

Så. Min slutsats är då den att fredagen den 13:e är en myt. Och inget annat än en myt, och alltså inget jag behöver frukta. Det finns dock de som har fobi för fredagen den 13:e. Det är sant. Det kallas 'paraskavedekatriafobi' och innebär helt enkelt att man har en sjuklig ångest för fredagen den 13:e. Märkligt vad det finns mycket att vara rädd för.

Nu ska jag gå och softa framför TV i någon timme innan det är dags för skönhetssömnen. Törs inte göra något avancerat resten av detta dygn. Det finns ju något som heter tredje gången gillt...