Inget blev som det var planerat. Ingenting.

Kvällen före julafton, då vi hade planerat att klä granen och ställa ut gröt till tomten, fick vi i stället spendera på akuten i Solle. Vår lille Prins var inte pigg.

Under en veckas tid, och lite till, så hade han kräkts mycket. Det började med "normala" kräkningar men på torsdagskvällen så var kräkningarna så täta och kraftiga (kaskadkräkningar) så vi åkte in till akuten. Där blev vi remitterade till barnakuten på Sundsvalls sjukhus.

På julaftonsmorgonen packade vi oss iväg till Sundsvall sjukhus, där de väntade på oss.

Från barnakuten blev vi slussad vidare för att göra en ultraljudsundersökning. 
Efter ultraljuden, där det för övrigt inte kunde se något på grund av gaser, så blev vi inskriven på barnavdelning 44. Där gjordes fler undersökningar, bland annat ytterligare ett ultarljud (där de ännu en gång inte kunde se något) och kontaströnten.
På kontaströntgen kunde de äntligen fastställa det vi och läkarna redan gissat, att vår Prins hade något som heter Pylorusstenos. Han hade en förträgning på nedre magmunnen (för mer info, läs här), vilket resulterade i att den mat han åt inte kunde passera vidare till tarmen utan var tvungen att vända och komma upp igen.

På barn 44 skulle det tas ytterligare prover, plus att det skulle sättas en PVK (venkateter) för att kunna ge honom vätska. Eftersom Prinsen var uttorkad av all kräkning så var det inte någon som lyckades sätta katetern på honom. Efter åtta (8!!!) försök (= 9 stick) så lyckades dock en narkossköterska att sätta nålen. I huvudet. Stackars lille Prinsens så han fick lida. Fötter och händer är sönderstuckna.
Senare sattes även en sond för att kunna ge honom kontrastvätskan och eventuellt mat.

Någon gång mitt i natten, mot juldagen, var de klar med alla undersökningar. Då väntade vi på besked om när operationen skulle ske. Endera under natten eller under tidig juldagsmorgon. 

Juldagsmorgonen började i trötta dimmor. Klockan 06 kom de för att ta blodgaser på Prinsen. Ytterligare ett stick. Den här gången i hälen.
Vi fick även veta att klockan 10 skulle Prinsen opereras. Efter att ha fått prata med den kirurg som skulle utföra operationen så kände vi oss rätt så trygg. Han var helt fantastisk att prata med. Och enligt personalen så är han en av de bästa kirurgerna de har på Sundsvalls sjukhus. Tryggt.

Strax före 10 begav vi oss ner till akutkirurgin för att söva Prinsen.
Jag fick följa med in till narkosen och sitta med medan han sövdes ner. Att lämna honom där är nog bland det värsta jag har gjort. Fruktansvärt. Min lille skrutt, så liten, så ensam, så hjälplös. Tankarna snurrade i huvudet. Tänk om han inte tål narkosen. Tänk om jag aldrig får träffa honom igen. Tänk om något annat går på tok. Mågna konstiga tankar, men fullt normala. På väg ut ur operationssalen så sprutade tårarna och jag och en av narkossköterskorna stod och kramades en stund. Underbar personal. Stackars Marcus hade fått stått och väntat utanför, ensam med sin ångest och rädsla.

Operationen skulle ta cirka 30 minuter, plus allt stök runt om, så vi gick tillbaka till rummet på barnavdelning 44. Där fick vi vänta i 2 ångestladdade timmar innan de meddelande att vi kunde gå ner till uppvaket på IVA. Vi småsprang genom korridorerna för att komma till honom så fort som möjligt. Lille skrutten!
Väl där så låg vår lille Prins varmt inbäddad blad värmetäcken och sov så gott. Helt lugnt. Smärtfri.

När han efter ca en timme började vakna upp ur narkosen så fick vi ta med honom tillbaka till rummet. Marcus hade åkt hem för att hämta lite saker till oss, så nu var jag själv. Prinsen låg dock och sov i flera timmar innan han ens började visa det minsta tecken på hunger.

Nu skulle han få börja äta. Ammas, i korta intervaller. Två minuter på vardera bröst, med avbrott för rapning. Lyckan var total när det började gå upp för oss att han skulle få behålla det lilla han hade ätit. Amningen fortsatte. Korta amningar, men desto tätare. Mer lycka. Måltid nummer två tre och fyra fick han också behålla. Men sedan fick vi då knytnäven i magen. Måltid nummer fem kom upp. Panik. Vad var fel. Varför kräktes han. Vi hade ju fått veta av personalen att det inte skulle bli några fler kräkningar efter operationen. Hade operationen misslyckats. Var det något annat fel. Hjälp.
Nattsköterskan ringde efter jourhavande barnläkare som kom och pratade med oss, och förklarade att detta inte alls var onormalt och att många kräktes ett kort tag efter operationen men att det inte skulle ske lika ofta. Okej. Det fick vi acceptera. Lugnet lade sig i sal "Kuse", tills efter nästa måltid då han kaskadkräktes igen. Mer panik. En supertrevlig kirurg kom upp till oss och förklarade för oss, samma sak som barnläkaren hade sagt, att detta inte alls var onomalt och att vi kunde räkna med att han kräks i ytterligare 2-3 dagar. Fortsätter han att kräkas efter det så finns det anledning för en vidare utredning. Men inte i nuläget.
Nu var vi något lugnare men sova kunde vi inte. Tusen frågor, ångest och tårar blev det. Stackars vår lille Prins.
Vi somnade av ren utmattning vid 5-tiden.

Väcktes vid 06 för ännu en blodgastagning på Prinsen. Ytterligare ett stick i hälen.
På ronden fick träffa ännu en barnläkare. Ännu en fantastisk sådan. Som berättade mer för oss, om vad vi hade att vänta oss. Fler kräkningar, till och med väldigt många, som tids nog skulle avta och tillslut upphöra inom några dygn.
Okej. Nu var vi lite mer lugna. Igen.

Nu är det annandagskväll och Prinsen kräks fortfarande men är i övrigt mycket piggare, mycket mer vaken, mycket mer alert. Mycket friskare. Det ger oss hopp. Vi försöker tro på det läkarna säger, men med ojämna mellanrum så smyger sig tvivlet på. Särskilt när vi ser att vår Prins har ont. Eller när han kräks. Nu har det gått två timmar sedan senaste måltiden och han har ännu inte kräkts. Hoppet finns där. Kanske har det vänt. Tiden får visa. Vi tar en minut i taget och försöker trösta varandra med att detta inte är något livshotande tillstånd. Att sjukdomen är relativt vanlig. Att vi har proffsiga läkare och sköterskor runt oss. Att det kommer att lösa sig.

Ja sannerligen blev det ingen vanlig jul.
Hemma står julgranen opyntad. Julklapparna oöppnade. Julmaten orörd.

Vår myspysjul med Prinsessan blev det bara katastrof av. Pannkaka. Tack och lov så var R ledig hela julen så hon kunde fira julen där i stället. Snäll som R är så kunde vi "byta" jul, så vi får fira med henne nästa år istället. Hon har tack och lov, trots omständigheterna, fått en jättebra jul med sin pappas familj, så det har inte gått någon nöd på henne.
Mitt i allt detta så saknar jag henne massor. Hela tiden är det något som fattas. Min älskade Prinsessa.

När vi kommer hem så ska vi fira vår jul. Vi ska klä granen. Öppna julklapparna. Äta julmaten.

God Jul!!!