Blixtförälskad...
Idag hittade jag dessa...och blev blixtförälskad...
Så snygga. Så Bodil. Så utom min budget. VILL HA!!! Livet är så grymt orättvist ibland ;)
Återbesök för Prinsen...
Vi åkte redan 07.30 för att ha gott om tid på oss. Svinkallt var det dessutom när vi vaknade. -28,4. Brrr. Först tänkte vi inte åka något på grund av det kalla vädret, men sedan tänkte vi att det var lika bra att få det gjort. Så. Sagt och gjort. Iväg vi for. Tack och lov så var det "bara" -16 i Sundsvall. Så vi överlevde.
När vi kom in till läkaren så förväntade vi oss en grundlig undersökning av Prinsens mage. På barnsjukhuset i Uppsala så hade de nämligen sagt till oss, innan vi skickades hem, att de skulle ordna med en återbesökstid till oss i Sundsvall så vi skulle slippa åka ända till Uppsala för det. Så. Det var det som vi trodde återbesöket var tänkt för. Men så var det inte. När läkaren kom in till oss så tittade han på Prinsens operationssår, konstaterade att det var längre än vad det i normala fall skulle ha varit (10 cm istället för 4 cm). Han kände lite på magen sedan var undersökningen över. Den informationen som de hade fått från Uppsala var att vi ville träffa en läkare för att prata om allt runt Prinsens operationer. Det visste vi inte att vi ville. Snopet.
Hur det än blev så pratade vi om det som hade hänt och han svarade snällt på de frågor vi hade.
Nej. Det är inte ärftligt.
Nej. Det är liten chans att nästa barn får samma missbildning (OM vi får fler).
Nej. Den magknip Prinsen har nu beror inte på att det kan vara något galet i hans mage, som har med magmunnen eller hålet på tolvfingertarmen att göra.
Ja. Det kan bli framtida men. De men som de har erfarenhet av är i så fall att galla kryper upp bakvägen och orsakar magkatarr. Det är inte alls ovanligt att det händer hos "dessa barn" (kan också hända hos friska barn).
Han berättade att de har fått de anmälningar som vi gjort till LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag) och Socialstyrelsen, och att det är han som ansvarar för utredning på sjukhuset. Han poängterade att dessa anmälningar tas på allvar, även om han inte trodde att det skulle ske något drastiskt, och att en utredning kommer att göras.
Ja. För anmälningar har vi gjort. En anmälan har vi gjort till LÖF för det förstorade ärret som blev på grund av det krävdes en reoperation, och en anmälan till Socialstyrelsen för missen som gjordes under den första operationen.
Anmälningarna har vi inte gjort för att "sätta dit" någon. Vi har gjort dem dels för vi vill att det ska dokumenteras. Om detta skulle hända igen (eller något liknande), så kan de se att det har hänt förr. Och dels har vi gjort det får vår egen skulle, för att vi kände att det är något vi måste göra. Det är svårt att förklara, men det känns skönt att ha fått uppmärksamma det hela hos "högre instanser" även om vi är fullt medveten om att inget kommer att hända.
Anmälan till LÖF gjorde vi i hopp om att Prinsen kan få skadestånd för sitt vanprydande (eftersom det blev onödigt stort) ärr. Även om chansen även där är mycket liten.
Även om besöket inte alls blev som vi hade trott så var vi väldigt nöjda när vi gick därifrån. Att de tar vår anmälan på allvar och att det verkligen kommer att göras en utredning känns jättebra.
Vi fick också veta att det fanns klagomål från andra håll också, som gäller Prinsens omvårdnad...
Vi hade mamma med oss också, så det blev en sväng på IKEA. Shoppade en termos till Prinsens vällingvatten och en pumptvålkopp. Mer hade jag inte råd med.
Under lunchen så fick vi även bevittna när en gubbe skällde ut en liten pojke (ca 8 år) för att han råkade gå in i honom i trängseln. Helt makalöst men ett tag så trodde jag att pojkens mamma och gubbstrutten skulle börja slåss. Herreminjösses. Gubben kallade pojken för klantskalle och det ena med det andra och mamman försökte försvara sin son med att förklara att han faktiskt var ett barn. Gubben tyckte dock inte att det var något att ta hänsyn till. Riktigt otrevligt var det. Hans stackars fru gjorde sitt yttersta för att lugna ner honom, vilket hon lyckades ganska bra med för minuterna senare så satt han och gullade med Prinsen och var hur otäckt trevlig som helst. Obehagligt otrevligt. Ryser.
Är ni nyfiken på vad jag har fått för fint av min älskling på Alla Hjärtans Dag?!?!??!!!
Okej. Okej. Lugna er! Jag fick...NADA...ingenting...noll... Snyft. Har inte direkt världens mest romantiska man kan jag informera om. Men en chokladbit hade jag i alla fall hoppats på. Nåja. Jag älskar honom ändå så det var väl detsamma...
Kan passa på att önska alla mina (15) läsare en fortsatt trevlig Alla Hjärtans Dag!
Nu blir det kvällsfika sedan ska det kramas kudde!
Sov gott!
Det bidde inget inlägg igår...
Egentligen har det inte hänt sådär särdeles mycket under helgen. Samtidigt som det har hänt massor. Hmmm.
Igår städade jag mitt alldeles egna "ratskåp". Jag har en hel garderob som jag stuvar in saker i, som jag inte vet vad jag just för tillfället ska göra med. Där ligger de sedan, tills jag kommer mig för att sortera ut de på rätt ställe i huset. Så. Igår var det då dags. Usch och fy. Tre (3!!!) timmar tog det att städa det eländiga skåpet. Men. Nu är det nästan tomt och jag kan börja om på ny kula. I med nytt "skräp".
På eftermiddagen åkte jag in till stan för att hämta Prinsessan hos R. Det var dags för ännu ett barnkalas på badhuset. Lämnade Prinsen hemma så jag fick rå om Prinsessan i lugn och ro.
På kvällen hade jag laddat för Melodifestivalen. Jag hade köpt hem chips och dipp. Var så sugen. Laddade och laddade. Men vilket jä*la skit. Den ena låten var ju värre än den andra. Brolle sjöng ju katastrofalt den första svängen. Den stackars tösen som sjöng något om att vara elektrisk höll ju nästan på att svimma av utmattning på scenen. Kondis = nada. Alla låtar däremellan och efter var ju också skit.
En sak som jag undrar angående denna musiktävling. Om Sverige verkligen vill göra ett kvalificerat försök att vinna den stora mellotävlingen, varför tar man då med låtar som "Ge mig en spanjor" med Babsan? Jag måste få hoppas på att det finns så många mycket bättre låtar, som inte ens har kommit med. Men så tar de med denna fjanterilåt. Upprörd. JA!
Nåja. Tycker inte någon av låtarna var värd en plats i finalen. Punkt. Vetif**n om jag kommer att kolla nästa lördag. Känner för att bojkott.
Idag tog vi sovmorgon. Prinsen sov till klockan 10...efter att ha varit vaken och ätit både klockan 03 och klockan 06. Vaknande dock utvilad. Underbart.
Efter en god frukost så klädde vi oss och tog en promenad i det vackra vädret. Kallt men ändå skönt. Det blev en promenad bort till Konsum och tillbaka. Alldeles lagomt. Prinsen fick stanna ute och sov så gott i vagnen i över en timme.
Middag hemma hos svärföräldrarna. Mums.
Kom hem vid 19-tiden. Har donat på lite här hemma. Förberett för morgondagen och tittat på Solsidan. Nu hade jag egentligen tänkt titta på Wallander men så bidde det icke.
I morgon ska vi med Prinsen på återbesök i Sundsvall. 09.45 ska vi vara där så vi måste upp hiskeligt tidigt. Blä.
Sköt om er!
Jodå, det är sant...
Har saknat bloggandet massor men har varken haft tid eller ork, när det väl har funnits tillfälle, att blogga. Nu hoppas jag dock att jag ska komma igång igen. Hoppas. Hoppas.
Ja. Mycket har hänt sedan sist. Gör en liten uppdatering på vad som har hänt sedan senaste inlägget den 6 januari. Fy...över en månad sedan senaste inlägget. Illa. Illa.
Nåja.
Vi fick i alla fall åka hem från Uppsala på fredagen den 7 januari. De ordnade med flygbiljetter och transport till/från flyget så det var bara att glida hem på en räkmacka. Gôtt.
Vi kom hem till L-sele rätt så sent på fredagen så det blev inte någon hämtning av Prinsessan. Hade dock en väldigt stor lust att åka och hämta henne på studs men efter närmare eftertanke så hade det bara varit grymt. Klockan var mycket. Vi försökte mest bara landa, smälta, att vi äntligen var hemma.
Det var ändå lite jobbigt att komma hem, samtidigt som det var brutalt skönt. Det som var jobbigt var att komma hem och se julklappssäcken stå orörd, julgranen oklädd och julmaten orörd. Ja. Jo. En skitsak egentligen. Jag vet. Men allt välde upp igen...massor med känslor...massor med tankar...massor av allt...
Prinsen somnade gott i sin säng medan Marcus och jag satt uppe länge. Och pratade.
Lördag förmiddag. Rally in till Solle för att hämta Prinsessan. Oj oj OJ så underbart det var att få krama om henne igen. Naturligtvis så kom dessa jä*la tårar igen. Har blivit blödig på sistone. Kunde bara konstatera att det var glädjetårar. Två veckor från Prinsessan kändes som minst det dubbla. Och som hon hade växt. Min stora vackra och duktiga Prinsessa.
Tillbaka till L-sele för julklappsöppning och mys. Någon julstämning lyckades vi inte få till men Prinsessan blev lycklig över sina julklappar. Det värmde.
Resten av lördagen satt vi mest och tankade upp oss. Så underbart att få snusa på henne igen.
På söndagen kom våra föräldrar till oss. De kom med blommor och julklappar och min älskade mamma hade gjort en tårta för att fira att vi var hemma igen. Lite julstämning kom över mig när alla var samlade och paketen till varandra öppnades. Jag fick en härlig morgonrock, presentkort på Expert (till en systemkamera), kontanter, dessertskålar, duschjox och lite till. Många fina julklappar.
Kan också tala om att den tandvärk som jag hade dragits med släppte på lördagen. Psykosomatiskt? Ack nej. Kan med facit på hand tala om att tanden kräver en rotfyllning. Surt. S U R T !
Måndag och tisdag flög förbi. Massor att göra med Prinsen och Prinsessan. Prinsen mådde prima. Åt, sov och sket. Precis som det ska vara :)
På onsdagen var vi in till stan för att besöka IFO. Papper skulle skrivas under och på några få minuter så var inte Prinsen längre någon "oäkting" och Marcus bokförd som hans pappa. Mysigt :)
På torsdag och fredag hände lite ditt och datt. Jag var bland annat och klippte håret. Skönt.
På söndagen var det dags för Prinsessans födelsedagskalas på badhuset (lördagen hade gått åt till bakning). Dit vid 11-tiden för att ställa i ordning allting. Klockan 12 kom huliganerna. Fullt röj från minut ett. De hade dock varken ro att leka i lekhörnan eller fika utan det var badning som gällde. Det blev en tvångsfika, sång för födelsedagsbarnet och fotografering innan de släptes ner i vattnet. Fullt sjöslag i över en timme innan kalaset var över.
Prinsen njöt av all uppmärksamhet någonstans i dimmorna. Han sov som en stock genom nästan hela kalaset.
Prinsessan hade beställt en Hello Kitty-tårta...
Fyllde tårtan med jordgubbskräm och chokladpudding. Mycket gott tyckte alla barnen. Sliskigt tyckte jag. Men. Det var ju ett barnkalas så deras tycke var ju viktigast :)
Måndag och tisdag vecka 3 gick åt till en massa nyttogöra. Telefonsamtal. Försäkringskassan. Bokning av barndop. Och så vidare.
Onsdagen den 19 januari. Prinsessan fyllde 5 år!!! Min tjej är ju stor nu ju!
På fördmiddagen var jag på BVC för att väga Prinsen. 4080 gram. Min älskade lilla bjässe växer så det knakar. Det var obligatorisk läkarundersökning också. Allt såg bra ut tyckte läkaren. Operationssåret var lite rött tyckte hon men det var nog bara blöjan som hade skavt.
På kvällen blev det tårta och paket och släkten kom för att fira Prinsessan.
Prinsessan hade gjort en ny tårtbeställning, även denna skulle vara med Hello Kitty.
Tårtbilden hade jag beställt på Tradera.
Det där med operationssåret, att det bara var irritation från blöjan. Glöm det!
På fredagen (21/1) var det så rött och inflammerat så jag fick först tid på BVC för en koll. Hon trodde nog jag överdrev när jag ringde in och sa att det var mer rött. Fick dock en tid på BUM (barn- och ungdomsmottagningen) omgående. Där blev det ett pådrag utan dess like. Två läkare kollade på Prinsen samtidigt som rummet fylldes med fler och fler sköterskor. En PVK sattes, ambulanstransport bokades och mitt i alltihop så försöker jag få luft. Vi skulle skickas till Sundsvall för inflammationen i såret krävde intravenös antibiotikabehandling och eftersom barnmottagningen i Solle stänger på helgerna (!!!) så skulle vi skickas iväg. Panik.
Jag hade Prinsessan med mig som lyckligt ovetande fick leka i det stora lekrummet. Ringde mitt i kaoset till Marcus som inte skulle hinna tillbaka till stan innan transporten gick, hur mycket han än ville, men han skulle komma efter så fort han kunde. Ringde vidare till min mamma som släppte allt för att komma och hämta Prinsessan. I allt virrvarr så skulle jag förklara för Prinsessan att det var dags för ännu en sjukhustur till Sundsvall, för mig och lillebror. Många tårar blev det. Hon samlade sig dock rätt fort så när mamma kom för att hämta henne så var hon glad igen. Jag däremot bröt ihop. Det blev för mycket helt enkelt. Tjöt som en marskatt. Otröstligt. Såhär i efterhand så känns det överdrivet, att jag började böla så hejdlöst, men chocken och pressen blev bara för mycket.
Någon gång runt 15-16-tiden bar det av med ambulanstransport till Sundsvalls sjukhus för 10 dagars antibiotikabehandling.
De nästkommande 10 dagarna spenderade jag och Prinsen i Sundsvall. Enformiga dagar som bestod av vägning, antibiotikabehandlingar, matning, blöjbyte, provtagning. Enda avbrottet ur tristessen var på söndagen då Marcus åkte hem och hämtade Prinsessan och mamma, och på onsdagen (tror jag det var) då Thomas kom och hälsade på. Mysigt att få besök.
Nästa höjdpunkt var på tisdagen då vi blev släppt ur karantän. I Uppsala fick vi sitta i karnatän för att vi hade varit på Sundsvalls sjukhus och på Sundsvalls sjukhus fick vi sitta i karantän för att vi varit på Solle sjukhus. Suck. Vi, eller rättare sagt Prinsen, var även denna gången icke besmittad med vare sig VRE eller någon annan smitta.
Även övriga provsvar kom på tisdagen. Precis som VRE-odlingen så var även MRSA-odlingen negativ. Skönt. Det visade sig också att Prinsen hade gula stafylokocker i såret. Det är en av de vanligaste bakterierna, men vill ni veta mer så kan ni läsa här. CRP:t hade också sjunkit, från 28 till 3. Utmärkt. Samma dag fick vi även besök av den läkare som utförde den första operationen och den kirurg som var upp till oss på natten när Prinsen hade börjat kräkas igen. Båda något ångerfull. Kan inte låta bli att tycka lite synd om dem, även om jag är sur över hur det blev...
Dagarna gick och den 30:e fick vi äntligen åka hem. Med en frisk och infektionsfri Prins. Underbart. Och det är bara förnamnet :)
Summa sumarum så blev det totalt 24 dagar på sjukhus under Prinsens första 8 levnadsveckor. Usch. Nu får vi väl ändå hoppas att det är slut på allt elände för honom. Vår lille kämpe.
Vecka 5 passerade i en rasande fart.
Jag hämtade hem Prinsessan på onsdagen och sedan har det varit full fart. På fredagen var vi på bio, Prinsessan, jag och två vänner. Vi såg Trassel. En helt underbar Disney-film. Hysteriskt rolig.
På lördagen var vi och åkte skridskor. Första gången som Prinsessan stod på ett par skrillor men hon fixade det galant. Hon åkte som hon aldrig gjort annat. Stolt :)
Söndag. Simskola och skidträning sedan middag i Y-sel.
Vecka 6 är det nu. Den har bestått mes bara av bus och mys med mina två älsklingar. Den tredje får också vara med på ett hörn ibland :)
I onsdags skjutsade jag Prinsessan till R så nu är det tomt och tyst igen. Gillar det INTE. Jag får dock träffa henne på lördag (i morgon) igen för då ska vi på kalas. Längtar.
Ja. Nu har jag hunnit ikapp dagarna. Förhoppningsvis så blir det ett nytt inlägg redan i morgon :)
Nu ska jag gå och fixa mig lite för snart bär det iväg till C och U för lite god tacos. Mums.
Lev väl!
Kan det vara möjligt...
Under middagen idag så konstaterade Marcus och jag att detta är det absolut värsta vi har varit med om i hela våra liv. Med råge.
Inte någon av de kriser som jag har tagit mig genom tidigare i mitt liv kommer ens i närheten av detta. Att ha varit mobbad i skolan under sju år känns i jämnförelse som en skitsak, även om det har satt spår. Att ha blivit bedragen, på de grymmaste av alla sätt, av den man älskade och litade mest på i hela världen känns inte ens relevant i jämnförelse med detta. Att bli ensam, gravid i 4 månaden, känns inte ens längre som en genomgången kris. Allt känns som skitsaker...
Men DETTA, att se sin 2 veckor unge son bokstavligen tyna bort, att se honom ha ont, att se honom utsättas för allt det som en 2 veckors bebis inte ska behöva utsättas för, det var överjävulskt fruktansvärt.
Allt gick så hiskeligt fort. Bara på 24 timmar så tappade Prinsen 2 hg, blev blek och insjunken (vätskebrist) och helt lealös och apatisk. Det var fruktansvärt. Ett tag trodde vi faktiskt inte att han skulle klara detta. Det låter dramatiskt, men så kändes det.
Nu när Prinsen blir bättre och bättre och i princip är helt återställd så törs vi ändå inte riktigt slappna av. Minsta lilla avvikelse från det "normala" och vi blir på helspänn. Minsta lilla hostning sätter skräck i oss, att han ska kräkas igen. När kommer vi kunna slappna av.
Vi har blivit erbjuden att prata med en kurator. Just i dagsläget känns det inte så aktuellt. Men kanske i framtiden, när allt har lagt sig och allt börjar komma ikapp. Det är mycket som ska bearbetas och sorteras. Det är många tankar kring det som hände i Sundsvall. Ska det anmälas. Ska vi anmäla. Varför gjordes operationen överhuvudtaget i Sundsvall (något de flesta vi pratat med ställer sig frågandes till). Tiotusen frågor som dansar runt i våra huvuden.
Det är tur att jag har haft Marcus här annars hade jag nog knäat. Jag anser mig själv, vanligtvis, som en mycket samlad och "tålig" person som ser realistiskt på det mesta. Det är sällan som jag "ballar" ur och tappar fattningen. Men detta knockade mig totalt. Jag klarade mig bra ganska länge men efter den andra operationen tror jag energin tog slut. Ångesten och oron tog över och jag stupade totalt. De som känner mig hade nog inte känt igen mig alls. JAG kände inte igen mig.
Det känns ändå som att om vi bara får komma hem med en frisk Prins, så ska nog mitt "psyke" reda ut sig själv och jag ska återgå till att vara samma gamla vanliga Bodil igen, med några undantag.
I morgon är det fredag och vi håller tummarna att vi ska få åka hem. Vill så hemskt gärna hem. Jag längtar efter min Prinsessa. Jag längtar efter min säng. Mitt hus. Min bil. Mitt allt som jag har där hemma. Jag längtar till och med efter min tandläkare som jag har hemma. För tro det eller ej, men jag har fått tandvärk också. Är svullen på vänster kind. Ser bedrövlig ut. Får vi inte åka hem i morgon så måste jag få komma till en tandläkare här. Alltid ska det vara något...
Nu ska jag smyga mig i säng för att inte väcka en trött liten Prins. Han har haft magknip hela kvällen och nu äntligen så sover han lungt. Skönt för honom.
Det känns ändå rätt bra nu, för Prinsen mår bra. Det är viktigast av allt.
Må väl!
Chocken...
I morse fick vi prata med en supertrevlig läkare på ronden. Han gick igenom allt med oss och förklarade läget, och de alternativ vi har att välja på. Ännu en gång. Enda skillnaden den här gången var att han tog sig tid. Engagemang betyder mycket.
Alternativ ett är att stanna här tills passageröntgen är gjord, och veta att allt är okej, och sedan åka hem i lugn och ro.
Alternativ två är att åka tillbaka till Sundsvall sjukhus och ligga där för att sedan åka tillbaka hit på fredag för att göra passageröntgen.
Alternativ två var oerhört frästande. Tänk att få åka hem till Sundsvall och kunna träffa Prinsessan. Det skulle ju vara underbart. MEN. Det alternativet kändes inte rättvist mot Prinsen. Att utsätta honom för allt farande, nyopererad och liten som han är, så valde vi alternativ ett. Prinsessan är dessutom lite förkyld så det är inte ens säkert att vi skulle få träffa henne om vi åkte till Sundsvall.
Som det verkar så blir det inte någon passageröntgen tidagre än fredag. Vi hade en liten förhoppning om att det kanske kunde ske tidigare. Men ack nej. Samtliga inblandade kirurger vill att Prinsens läkande ska få ta den tid som den kräver, att inte böka för mycket och stressa på såret (invärtes). Det ska få läka i lugn och ro och att svullnader ska gå ner och så vidare. Mycket bra tycker vi, samtidigt som det är lite frustrerande.
Prinsens matranson har ökats från 45 ml, var tredje timme, till 55 ml. Han har i skrivande stund fått två matningar och det har gått hur bra som helst. Inga kväljningar, nästan ingen magsaft som kommer upp och en nöjd kille. I morgon ska portionen höjas ytterligare, till 65 ml. Det är maxportion. Amma honom får jag dock inte göra förrän passageröntgen är gjort. Men. Vi ska få börja sondmata honom själv nu. Marcus har gett honom en gång och vid nästa matning ska jag få göra det. Underbart.
Prinsen behöver inte längre något näringsdropp dagtid. Frihet. Idag kunde vi därför ta en promenad ute. Det var helt underbart efter att ha suttit inomhus i en vecka. Vi verkligen njöt. Alla tre.
CRP-provet (sänkan) var bra. Det har hela tiden sett bra ut (under 8) men värdet har sjunkit ytterligare. Alltså ingen infektion eller infammation i vår Prins. Syrabasprovet var också bra så saltbalansen är numera normal. Jippie.
De lyckades sätta en ny PVK på honom också, utan att sticka honom allt för många gånger. Skönt att det är gjort eftersom den förra infarten började bli dålig.
Ikväll ska jag prata med Prinsessan via Skype. Jippie.
Igår när jag pratade med henne om att vi inte kommer hem i morgon så blev hon förtvivlad. Fy. Vi grät båda två i luren. Hemskt att höra sin älsklingsdotter så förtvivlad. Tackolov så går det över relativit snabbt. Idag är hon och leker med bästisen Nora. Det känns bra. Det ska bli så underbart att krama henne igen. Längtar.
Nu är klockan snart 16 och det är dags att mata Prinsen.
Dagarna går snabbt, på något underligt vis. Vi lever nästan som i en slags skyddad verkstad här. Vi vaknar. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi äter frukost. Vi är med på provtagningar. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi jollrar med Prinsen. Vi äter lunch. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi jollrar lite mer med Prinsen. Vi tittar på TV/surfar på Internet. Vi äter middag. Vi är med och matar Prinsen. Vi jollrar lite till med honom. Vi tittar på TV/Internet. Vi äter kvällsfika. Vi är med vid matning av Prinsen. Vi lägger oss. Vi vaknar. Vi...
Ekorrhjul kallas det visst :)
Snart. Snart är det fredag.
Ta hand om er!!!
Frustration...
Alltid är det något. Den förhoppning vi hade om att få åka hem på måndag gick om intet i morse. Nu blir vi i värsta fall kvar i tio dagar till. Det känns helt overkligt. Inte ens när vi kom hit var det frågan om en sådan lång vistelse som 14 dagar. Hela tiden har vi hört att vi får åka hem efter helgen. Så surt.
Inte under någon av ronderna har de heller talat om att det ska göras en passageröntgen tio dagar efter operationen, bara att en sådan ska göras. Det är på fredag, nästa vecka.
Jag känner mig så besviken och på ett löjligt sätt lite lurad. Vi har varit här i fem dagar men det känns som mycket längre.
Vänner och personal försöker på bästa sätt, och med bästa omtanke, peppa oss med att vi får ju den bästa tänkbara vård till vår Prins så länge vi är kvar här. Att detta är det bästa för honom. Att vi är trygg här.
Ja. Jo. Vi är ju inte på något sätt dum i huvudet, någon av oss. Visst fasen förstår vi det, att vården här är bra för honom, annars hade vi väl packat väskan och åkt för länge sedan. Eller hur. Det är ju också så jag försöker tänka, att vi måste klara detta för Prinsens skull och att tids nog kommer vi hem igen. Men det är heller inte så jävla lätt att tänka rationellt alla gånger, speciellt inte när hjärtat blöder efter henne som vi har kvar hemma. Vår Prinsessa. Klarade inte av att tala om för henne att vi inte kommer hem som utlovat. Fixar inte att höra besvikelsen i hennes röst. Lade fegt över det på mamma i stället. Usch.
Prinsen har i alla fall fått en något större matranson. Nu får han 45 ml var tredje timme, i stället för 40 ml. Än så länge verkar det gå bra. Hoppas det håller i sig. Hoppas hoppas.
I övrigt händer det inte mycket här. Vi sitter på rummet mest hela dagarna. Vi har fått låna en barnvagn så vi kan ta en promenad om vi vill. Och ja. Det kan ju vara en bra idé. Men vart ska vi gå? Fram och tillbaka i korridorerna kanske. Kanske gör vi ett försök i morgon att ta en promenad med Prinsen i vagnen, och droppställningen på släpp. Hade jag inte haft datorn och Marcus här så vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen klättrat på väggarna eller suttit och ryckt mitt hår. Vid mina sinnes fulla bruk hade jag definitivt inte varit.
Marcus och jag firar 2-årig förlovningsdag idag. Grattis till oss!
Gott Nytt År...
Håller på att få ett nervöst sammanbrott!!!
Allvarligt. Jag överdriver icke.
Det konstiga är att jag har varit hur lugn som helst i stort sett sedan vi åkte med Prinsen till Sundsvall. Under den första operationen var jag hur lugn och realistisk som helst. Tanken att det skulle misslyckas fanns inte ens där. Det var ju en rutinoperation. När bakslaget kom i Sundsvall så fortsatte jag att behålla lugnet tills jag fick höra att vi skulle till Uppsala. Kände mig ändå rätt så lugn under operationen och uppvaket här också. Nej. Det är nu nervositeten kommer, nu när Prinsen ska tillfriskna. Rädslan för att det ska visa sig att det har misslyckats igen är plågsam. Ångesten över att behöva vänta och ge tiden an gör mig stressad. Varje minsta lilla motgång får mig i gunging och tårarna ligger och lurar hela tiden. Oddsen för att det ännu en gång ska ha misslyckats är låga, det vet jag...men tänk om...
Hjälplösheten. Att se min son hungrig och inte få ta honom i famnen och stilla den. Det är hjärtskärande.
Jag försöker hela tiden att ligga ett steg före i tankarna. När något positivt händer så tänker jag på nästa steg som eventuellt kan gå fel. Tänk om nästa steg i behandlingen misslyckas...och så vidare... Jag vet att det inte går att tänka så, men det är oerhört svårt att låta bli.
Hittills har allt gått bra. Peppar peppar. Matningen direkt i tarmen har varit framgångsrik och vi har kunnat öka matmängden snabbare än vad vi hade väntat oss. Nu befinner sig dock mina tankar vid nästa steg, då han ska börja sondmatas direkt i magsäcken. Kommer det att fungera? Tänk om operationen har misslyckats. Vad händer då? Klarar han ännu en operation...
Samtidigt som jag mitt uppe i allt detta som händer här, så tänker jag ständigt på Prinsessan. Saknar henne så jag blir galen. Jag pratar med henne varje dag och jag kan höra på henne nu, att hon längtar. I början gick det bra. Hon är ju ändå van vid att vara ifrån oss en hel vecka. Ikväll när jag pratade med henne kunde jag höra att hon vara nära att börja gråta. Mamma jag längtar efter dig! Ljuva ord i mitt värkande hjärta, samtidigt som det plågar mig. Jag önskar att jag kunde hämtat hit henne, om så bara för en dag. Men. Så enkelt är det ju inte.
Jag är trött rent psykiskt av all stress och oro. En stress och oro som jag inbillar mig att jag inte ska behöva känna, som jag skulle kunna hantera och jaga bort. Samtidigt som jag är fullt medveten om att jag är en högst normalt fungerande mamma med en högst normal oro för sin älskade son.
Jag är trött av att sitta instängd här. Det har bara gått en vecka, och det är inte lång tid, men det känns som hur lång tid som helst. Vill hem. Vill ut.
Jag är trött på att vänta. Vänta. Vänta. Vill ha min Prins frisk nu. NU. Snälla.
Är grinig över en trasig jul och nyår. Vi som skulle ha det så mysigt. Nu sitter vi i det här jävligt tråkiga rummet i stället och ska skåla in det nya året med 7up. Så jävla surt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Nu är det dags för Prinsen att få ännu en måltid genom en plastslang, och dags för mig att sluta slösa energi på att tycka synd om mig själv. Jag är frisk. Vad har jag egentligen att gnälla över. Det är min son som förtjänar all min energi och omtanke. Önskar jag kunde tänka honom frisk.
Må väl, folk o fä!!!
Det börjar ljusna...
Tyngden, av stenen som ligger och trycker i magen, börjar sakta men säkert lätta.
Turerna har varit många sedan senaste inlägget.
Efter den första operationen så började Prinsen att kräkas igen. Kräkningar som vi fick veta var helt normala, att det inte alls var onormalt efter den typen av operation. Det köpte vi. Det skulle vi inte ha gjort.
När Prinsen inte hade slutat att kräkas på måndagen så kallade de på kirurgen som hade utfört operationen i Sundsvall. Prinsen fick då göra en ny kontraströntgen. Det som visade sig där var att magmunnen var öppen och att operationen hade lyckats MEN de misstänkte dock att suturen som hade gjorts på det lilla hålet på tolvfingertarmen (strax under magmunnen) hade dragit ihop tarmen och gjort ett nytt stopp.
Efter kontraströntgen så tog vi en promenad till sjukhuskiosken för att köpa något att äta. När vi ätit vår mat och kom tillbaka till barnavdelning 44 fick vi veta att Prinsen omgående skulle läggas in på IVA. Varför blev då vår stora fråga. Något riktigt svar hade de inte att ge oss, mer än att han skulle övervakas. Tusen, nej miljoner frågor, poppade upp i våra huvuden. Varför var den första och största frågan. När vi kom ner på IVA så mötte en sjuksköterska oss som berättade att de väntade på svar från SOS om helikoptern kunde lande eller ej. HELIKOPTER?!??? Vi förstod ingenting. Han, sjuksköterskan, babblade vidare om Uppsala, operation, helikopter, taxi och en massa annat. För mig började de svartna för ögonen. Varför detta pådrag. Vad är det som händer. Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Helvete så rädd jag blev! När de förstod att vi inte hade blivit informerad om vad som var på gång så fick vi tackolov veta. Prinsen skulle skickas vidare till Uppsala för en reoperation. Han skulle öppnas upp igen för att undersökas om vad som orsakade det nya stoppet.
Prinsen lades då snabbt in på IVA för övervak. Därifrån blev det ambulans och flygambulans ner till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där är vi nu.
Så igår, tisdag, så öppnades Prinsen upp igen. Eftersom de inte visste exakt vad som orsakade kräkningarna så var det extra nervöst. Inte visste de heller om de skulle behöva ta bort en bit av tarmen eller om det räckte med att ta bort de stygn som hade gjorts på tarmen.
Nu i efterhand vet vi att det räckte med att ta bort stygnen och sätta nya suturer. Denna gång lade de ett rör i tarmen så de inte skulle riskera att sy ihop den igen. De hade även gjort en genomspolning av magmunnen och tarmen för att se så att det var öppet. Vilket det var.
Vid 16-tiden igår fick vi åka ner på barn-IVA och träffa vår älskade lille Prins igen. Oj som han sov. Och sov. Och sov. Med ojämna mellanrum så vaknade han dock och hade ont. Han hade (och har) tackolov smärtstillande direkt in i operationssåret och däremellan får han alvedonsupp. Vi fick sova hos honom nere på barn-IVA, vilket var fantastiskt skönt. Gott sov vi också eftersom det fanns minst en personal hos honom hela natten, som bara koncentrerade sig på honom. Det kändes fantastiskt tryggt.
Strax efter 12 idag var Prinsen så pass vaken och pigg så vi fick ta med honom upp på rummet. Skönt. Nu ligger han här, i sin spjälsäng av stål, och snusar så gott. Han har glucosdropp som ger honom näring. Antibiotika har han fått i förebyggande syfte. Smärtstillande pumpas på in i hans sår. Senare ska han få ett litet matigare dropp för att stilla hans hunger. Slangarna går hullerombuller. Hit och dit. Lille hjärteprinsen, vilken eländig start han fick i livet!
I morgon, om tarmarna har kommit gång, ska han få börja äta riktig mjölk. Mjölk som jag har pumpat och sparat.
Han är mycket piggare och alert men efter det första bakslaget, efter den första operationen, så vågar vi inte ropa "hej" riktigt ännu. Vi är så dödens rädd att det ska hända något mer. Oddsen för det är väl relativt små, men oron för att det ändå ska hända finns där, trots de låga oddsen. Gnager på hela tiden. Tänk om. Tänk om...
Vi vill bara att vår lille Prins ska bli pigg igen så han kan börja äta och växa. Bli stor och stark.
Som grädde på moset så har vi varit satta i "karantän" också. Japp. På grund av att Sundsvall sjukhus har dragits med VRE-bakterier (läs mer här) så skulle vi kollas. Innan de hade fått provsvaren så fick vi inte röra oss fritt. Bra att de är noga och kontrollerar, för att minska smittspridningen, samtidigt som det var sjukt frustrerande att vara så pass isolerad. Idag hade dock provsvaren kommit och de var negativa. Tackolov. Nu får vi röra oss hur vi vill. Jippie.
Längtar hem gör vi också. Vi längtar efter Prinsessan så vi håller på att gå upp i atomer. Att vara mitt uppe i allt detta runt Prinsen så finns alltid längtan efter Prinsessan där. Hon glöms inte bort. Snarare tvärtom. Jag pratar med henne varje dag. Hon har varit hos mormor och morfar i några dagar och haft det bra med dem. Nu har hon åkt till R men ska åka till mormor och morfar igen över nyår. För som det verkar så får vi inte åka hem innan det nya året. Trist men sant. Drömmen hade varit att i allafall få åka till Sundsvall sjukhus och ligga där tills vi kan skrivas ut och åka hem. Då kunde vi ha hämtat Prinsessan så att hon hade kunnat komma och hälsa på.
Samtidigt som det finns en önskan om det, så känns det ändå skönt att få vara kvar på ett så bra sjukhus tills Prinsen är godkänd för utskrivning. Det är kluvet just nu.
Nu ska jag gå och vara med min son en stund. Snusa lite på honom.
Må väl!
Ingen vanlig julhelg!
Inget blev som det var planerat. Ingenting.
Kvällen före julafton, då vi hade planerat att klä granen och ställa ut gröt till tomten, fick vi i stället spendera på akuten i Solle. Vår lille Prins var inte pigg.
Under en veckas tid, och lite till, så hade han kräkts mycket. Det började med "normala" kräkningar men på torsdagskvällen så var kräkningarna så täta och kraftiga (kaskadkräkningar) så vi åkte in till akuten. Där blev vi remitterade till barnakuten på Sundsvalls sjukhus.
På julaftonsmorgonen packade vi oss iväg till Sundsvall sjukhus, där de väntade på oss.
Från barnakuten blev vi slussad vidare för att göra en ultraljudsundersökning.
Efter ultraljuden, där det för övrigt inte kunde se något på grund av gaser, så blev vi inskriven på barnavdelning 44. Där gjordes fler undersökningar, bland annat ytterligare ett ultarljud (där de ännu en gång inte kunde se något) och kontaströnten.
På kontaströntgen kunde de äntligen fastställa det vi och läkarna redan gissat, att vår Prins hade något som heter Pylorusstenos. Han hade en förträgning på nedre magmunnen (för mer info, läs här), vilket resulterade i att den mat han åt inte kunde passera vidare till tarmen utan var tvungen att vända och komma upp igen.
På barn 44 skulle det tas ytterligare prover, plus att det skulle sättas en PVK (venkateter) för att kunna ge honom vätska. Eftersom Prinsen var uttorkad av all kräkning så var det inte någon som lyckades sätta katetern på honom. Efter åtta (8!!!) försök (= 9 stick) så lyckades dock en narkossköterska att sätta nålen. I huvudet. Stackars lille Prinsens så han fick lida. Fötter och händer är sönderstuckna.
Senare sattes även en sond för att kunna ge honom kontrastvätskan och eventuellt mat.
Någon gång mitt i natten, mot juldagen, var de klar med alla undersökningar. Då väntade vi på besked om när operationen skulle ske. Endera under natten eller under tidig juldagsmorgon.
Juldagsmorgonen började i trötta dimmor. Klockan 06 kom de för att ta blodgaser på Prinsen. Ytterligare ett stick. Den här gången i hälen.
Vi fick även veta att klockan 10 skulle Prinsen opereras. Efter att ha fått prata med den kirurg som skulle utföra operationen så kände vi oss rätt så trygg. Han var helt fantastisk att prata med. Och enligt personalen så är han en av de bästa kirurgerna de har på Sundsvalls sjukhus. Tryggt.
Strax före 10 begav vi oss ner till akutkirurgin för att söva Prinsen.
Jag fick följa med in till narkosen och sitta med medan han sövdes ner. Att lämna honom där är nog bland det värsta jag har gjort. Fruktansvärt. Min lille skrutt, så liten, så ensam, så hjälplös. Tankarna snurrade i huvudet. Tänk om han inte tål narkosen. Tänk om jag aldrig får träffa honom igen. Tänk om något annat går på tok. Mågna konstiga tankar, men fullt normala. På väg ut ur operationssalen så sprutade tårarna och jag och en av narkossköterskorna stod och kramades en stund. Underbar personal. Stackars Marcus hade fått stått och väntat utanför, ensam med sin ångest och rädsla.
Operationen skulle ta cirka 30 minuter, plus allt stök runt om, så vi gick tillbaka till rummet på barnavdelning 44. Där fick vi vänta i 2 ångestladdade timmar innan de meddelande att vi kunde gå ner till uppvaket på IVA. Vi småsprang genom korridorerna för att komma till honom så fort som möjligt. Lille skrutten!
Väl där så låg vår lille Prins varmt inbäddad blad värmetäcken och sov så gott. Helt lugnt. Smärtfri.
När han efter ca en timme började vakna upp ur narkosen så fick vi ta med honom tillbaka till rummet. Marcus hade åkt hem för att hämta lite saker till oss, så nu var jag själv. Prinsen låg dock och sov i flera timmar innan han ens började visa det minsta tecken på hunger.
Nu skulle han få börja äta. Ammas, i korta intervaller. Två minuter på vardera bröst, med avbrott för rapning. Lyckan var total när det började gå upp för oss att han skulle få behålla det lilla han hade ätit. Amningen fortsatte. Korta amningar, men desto tätare. Mer lycka. Måltid nummer två tre och fyra fick han också behålla. Men sedan fick vi då knytnäven i magen. Måltid nummer fem kom upp. Panik. Vad var fel. Varför kräktes han. Vi hade ju fått veta av personalen att det inte skulle bli några fler kräkningar efter operationen. Hade operationen misslyckats. Var det något annat fel. Hjälp.
Nattsköterskan ringde efter jourhavande barnläkare som kom och pratade med oss, och förklarade att detta inte alls var onormalt och att många kräktes ett kort tag efter operationen men att det inte skulle ske lika ofta. Okej. Det fick vi acceptera. Lugnet lade sig i sal "Kuse", tills efter nästa måltid då han kaskadkräktes igen. Mer panik. En supertrevlig kirurg kom upp till oss och förklarade för oss, samma sak som barnläkaren hade sagt, att detta inte alls var onomalt och att vi kunde räkna med att han kräks i ytterligare 2-3 dagar. Fortsätter han att kräkas efter det så finns det anledning för en vidare utredning. Men inte i nuläget.
Nu var vi något lugnare men sova kunde vi inte. Tusen frågor, ångest och tårar blev det. Stackars vår lille Prins.
Vi somnade av ren utmattning vid 5-tiden.
Väcktes vid 06 för ännu en blodgastagning på Prinsen. Ytterligare ett stick i hälen.
På ronden fick träffa ännu en barnläkare. Ännu en fantastisk sådan. Som berättade mer för oss, om vad vi hade att vänta oss. Fler kräkningar, till och med väldigt många, som tids nog skulle avta och tillslut upphöra inom några dygn.
Okej. Nu var vi lite mer lugna. Igen.
Nu är det annandagskväll och Prinsen kräks fortfarande men är i övrigt mycket piggare, mycket mer vaken, mycket mer alert. Mycket friskare. Det ger oss hopp. Vi försöker tro på det läkarna säger, men med ojämna mellanrum så smyger sig tvivlet på. Särskilt när vi ser att vår Prins har ont. Eller när han kräks. Nu har det gått två timmar sedan senaste måltiden och han har ännu inte kräkts. Hoppet finns där. Kanske har det vänt. Tiden får visa. Vi tar en minut i taget och försöker trösta varandra med att detta inte är något livshotande tillstånd. Att sjukdomen är relativt vanlig. Att vi har proffsiga läkare och sköterskor runt oss. Att det kommer att lösa sig.
Ja sannerligen blev det ingen vanlig jul.
Hemma står julgranen opyntad. Julklapparna oöppnade. Julmaten orörd.
Vår myspysjul med Prinsessan blev det bara katastrof av. Pannkaka. Tack och lov så var R ledig hela julen så hon kunde fira julen där i stället. Snäll som R är så kunde vi "byta" jul, så vi får fira med henne nästa år istället. Hon har tack och lov, trots omständigheterna, fått en jättebra jul med sin pappas familj, så det har inte gått någon nöd på henne.
Mitt i allt detta så saknar jag henne massor. Hela tiden är det något som fattas. Min älskade Prinsessa.
När vi kommer hem så ska vi fira vår jul. Vi ska klä granen. Öppna julklapparna. Äta julmaten.
God Jul!!!
Prins Erik...
Så kom han då äntligen, 8 dagar för tidgit. Vår efterlängtade Bebbelobbe. Som visade sig vara en efterlängtad son.
Allt gick hur bra som helst. Klockan 02.00 (cirka), på natten mot söndagen, vaknade jag av de första värkarna. Gick hemma och drog och klockade dem. 5 minuter mellan varje värk. Lite lagomt långt mellan. Tog några alvedon för att kolla "äktheten" i dem, och nog var de äkta alltid.
När klockan var 9 åkte Marcus och jag in till stan för att vara med på Prinsessans simskoleavslutning. Tog med mig BB-väskan utifallatt. Satt på badhuset bland allt folk och höll god min medan värkarna avlöste varandra. Lyckades bra för ingen hade anat något. Skådespelare, ett nytt yrke kanske?
När klockan var 10 och avslutningen var över så ringde jag in till BB för att höra vad de tyckte. De tyckte att vi kunde komma in om vi ville. Okej, tyckte jag. Vi kan ju alltid kolla hur läget ligger.
Kom till BB runt 10.30-tiden och där blev vi kvar. Varken Marcus eller jag var riktigt beredd på att stanna så när barnmorskan sa att hon skulle skriva in mig så tittade vi på varandra som två fån.
- Vaddå? Ska vi stanna? utbrister jag.
- Ja! Inte skickar vi hem er nu. Ni ska ju snart föda barn! utbrister barnmorskan förvånat.
- Nu? Ojdå! sjunger både jag och Marcus ut i korus.
Det var bara att gilla läget och finna sig i detta faktum. Det som vi har väntat på så länge, och längtat efter, gav oss plötsligt en handflata i ansiktet. Nu skulle det ske!
Så, sagt och gjort, 4 1/2 timme senare var det över. Det var lite dramatiskt en kort stund precis när han kom ut för navelsträngen låg runt halsen och drog åt under krystvärkarna. Men, efter någon minut (som kändes som många fler) låg äntligen Erik Bengt Ivan i min famn med tio fingrar och tio tår. Välskapt och underbart vacker.
Lycka!
Han har mammas mun, haka och hals. Pappas panna, näsa, öron, fötter och polisonger.
Kan också tala om att all denna helvetelusiska halsbränna som jag har haft, den gav utdelning. Under mössan finns ett mjukt täcke av mörkblont hår :)
Prinsen är fantastiskt snäll. Äter och sover och skiter lite däremellan. I natt som var hade han dock ont i magen så då höll han oss vaken hela natten.
Prinsessan är en lycklig storasyster. Hon vill vara med och hon gosar gärna mycket med honom. Hon tyckte dock att han var väldigt jobbig i natt då han skrek mest hela tiden. Då var han inte rolig :)
Släkt och vänner har varit förbi och gratulerat och tittat på underverket. Han har fått så mycket fina kläder att ha på sig. Tacksamt eftersom han endast ägde 2 uppsättningar "pojkkläder". Jag har fått vackra blommor av mor- och farföräldrarna.
Någon gång under förlossningens gång så hade jag sagt till Marcus att "nu har jag gjort mig förtjänt av 10 stora röda rosor, minst" så när jag kom hem så stod det 11 röda stora vackra rosor på bordet. Plus att han hade beställt smörgåstårta.
Kan tillägga att han är en mycket stolt far :)
Nu ska jag gå och snusa på min lille son. Mys.
Saknar min lilla ängel...
Marcus är ute i garaget och lackar jeep:en så här inne är det bara så tyst och trist, även om TV:n går. Tråkigt. Trist. Och inte alls helt fantastiskt...
Tog den här bilden när första snön hade kommit och årets första snöängel gjordes...
Total lycka :)
I morgon får jag i allafall träffa henne för då är det simskoleavslutning. Diplom och Baddaren blå (det första simmärket) ska delas ut och naturligtvis vill jag vara där och se det hela. Som en sann stolt mor :)
Nu ska jag göra mig lite gott kvällsfika, borra ner mig i soffan och bara tycka liiiite synd om mig själv. Jösses så patetisk jag är ;)
Ha det gôtt folks!
Länge sedan sist men...
Nåja. Det kan ju inte vara mer än tre veckor kvar nu. Hur jag än vrider och vänder på det.
Blodtrycket ligger på stadiga 130-140/90-100. Ingen större förändring där inte. Var på MVC och gjorde en så kallad hinnsvepning (den som vill veta mer om detta får läsa HÄR) i tisdags men det enda det gav var obehag. Det gjorde någe helvetelusiskt ont kan jag tala om. Tänker INTE göra det igen. Fy fasen. Ryser av tanken.
Bebbelobbens hjärtljud är numera i sin ordning. I snitt 150 slag/minut. Om man ska tro på alla skrönor så lutar det mot ännu en tjej. Snabbt hjärtljud = flicka. Långsamt hjärtljud = pojke. Vet inte hur mycket jag ska tro på denna skröna, men Prinsessan hade snabbt hjärtljud genom hela graviditeten. Hmmm. Ja ja. Tids nog får vi alla veta :)
Nu lämnar vi området graviditet, graviditetsnoja och gnäll...
Vad som har hänt i övrigt. Hmmm. När skrev jag senast. Evigheter sedan :)
Förra lördagen (27/11) åkte Prinsessan och jag till Ö-vik med bästaste Anna och Nora. Besök på Knasiga Kojan och Barnens Hus stod på agendan. Vi hade en toppenhärlig dag. Tjejerna lekte i över fyra timmar, med avbrott för en snabb lunch, innan vi fick dra dem med oss hem. Kan verkligen rekommendera Knasiga Kojan till alla småbarnsföräldrar (tror minsann att jag har sagt det förut). Medan barnen leker järnet så sitter föräldrarna och fikar, surrar och slappar. Perfekt.
På söndagen var det fullt upp. Hela dagen.
På morgonen var det simskola i vanlig ordning. Upp tidigt som attan för att masa oss iväg i kylan. Brrr.
Efter simskolan åkte vi hem till familjen W för lek och surr. Satt och kopplade av där i några timmar.
Klockan 13 skulle det ha varit skidskola men den var inställd på grund av kylan. I stället åkte vi in till Solle för att kolla på skyltsöndagen. Prinsessan hade skrivit sin önskelista som hon lämnade till tomten. Lycka att få träffa tomten, för det där var ju den riktiga tomten...för han hade riktigt skägg... Sötsnöre!
Prinsessan stannade på stan med familjen W för att äta på restaurang och sedan titta på lucian. Marcus och jag åkte tillbaka till L-sele för att fira hans mamma. Senare kom även Prinsessan dit.
Kom hem i lagom tid för att lägga Prinsessan och sedan varva ner lite själv. Jag hann sätta upp alla adventsstakar och stjärnor innan jag ramlade i säng.
På måndagen (29/11) var det äntligen dags för Prinsessans efterlängtade pepparkaksbak hos mormor och morfar. Medan Prinsessan och mormor bakade så tog jag det mest bara lugnt. Jag skulle fålla upp de nya julgardinerna till köket men efter att ha klippt av fel gardin (två olika tyger/mönster) så gav jag upp. Jag fixar helt enkelt inte detta med att sy gardiner. Det slår slint och det blir bara fel. Helt galet. Överlät eländet till min älskade mor. Hon är tack och lov proffs på att sy. Underbart.
Vi stannade hela dagen och bara tog det lugnt och myste. En härligt lugn dag.
Prinsessan bakar med mormor...
Vackra pepparkakor...
Några pepparkakor (ni ser vilka) blev lite väl välgräddade på grund av att Bodil lyckades få hela den yttre ungsluckan i handen när hon skulle öppna den. Panik! Mamma hade rengjort den precis innan vi kom och inte fått tillbaka den helt. Där stod vi, gapskrattandendes, medan pepparkakorna blev brunare och brunare. Fantastiskt att de inte blev kolbullar. Luckan var inte helt lätt att få upp :)
Marcus var till Ö-vik och köpte vår julklapp på kvällen. En nygammal (begagnad 1 år) varmvattensberedare. Otroligt tråkig julklapp men mycket nödvändig. Den gamla var från 1975 så den hade gjort sitt. Nu är vattnet härligt varmt igen. Skönt.
På tisdagen var det dags för ett nytt MVC-besök. Marcus syster, Kicki, kom och gjorde Prinsessan sällskap medan jag åkte in till Solle. Marcus och svärfar installerade den nya beredaren.
Resten av tisdagen var bara slö och slapp. Härligt.
Bild på den groteska magen, som klockrent följer kurvan :)
Samlar vatten som ett vattentorn. Fingrarna är som korvar och fötterna ska vi inte tala om... Hugaligen...
Även onsdagen var slö och slapp. Vi påtade på här hemma, både jag och Prinsessan, medan timmarna gick. På kvällen var det bamsegymnastik och sedan åkte Prinsessan till R. :(
Igår, torsdag, gjorde jag inte ett vettigt pillejota. Tog mig faktiskt i kragen på kvällen och plockade fram alla tomtarna. Brukar inte pynta så här tidigt men jag har en känsla av att jag inte kommer att ha tid runt den tredje advent.
Jag har dock konstaterat att jag har för lite tomtar. Det räcker inte till alla rummen. Bedrövligt :)
Julgardinerna i köket har jag satt upp idag. Och idag är det fredag.
Har varit på ännu ett MVC-besök på förmiddagen. Som sagt, inget nytt där inte. Ska träffa läkaren på måndag. Han ska göra någon slags bedömning över hur läget ligger. Vet inte vad detta kommer att resultera i. Spännande.
Ikväll tror jag att jag ska ta en sväng in till stan. Har blivit lockad med snickerskaka och annat gott hos U och C. Marcus har flyttat ut till garaget över helgen, och vägrar lämna stället. Efter allt stök med varmvattenberedaren så ligger han efter i lackningen av jeep:en. Inte bra ;) Kan på sätt och vis förstå honom, att han vill greja så mycket som möjligt med jeep:en, för hans egentid kommer ju att krympa något en tid framöver. När Bebbelobben väl har anlänt.
Hur som helst. Blir det inte någon sväng in till stan så blir det väl Idol. Heja Jay.
Trevlig helg!!!
Dagarna sedan sist...
...har gått i slowmotion...
Söndagen började med ännu en sovmorgon. Vaknade klockan 12. I och för sig rejält förkyld...men sovmorgon två (!!!) dagar i rad är ju inte klokt...
Jag lyckades dock samla ork till att städa övervåningen. Marcus förbarmade sig tack och lov över dammsugningen. Golvmoppning och annat stök räckte alldeles bra för att jag skulle vara handikappad resten av dagen.
Fint och fräscht blev det i alla fall här hemma. Underbart.
Skulle. Tänkte. Ville. Göra julkorten men förkylningsdemonen ville annat, så jag låg platt i soffan resten av dagen.
På kvällen fick jag ett underbart telefonsamtal. Från Prinsessan. Hon ringde för att berätta att hon hade kommit hem från Stockholm/Åland-resan och att hon hade haft det jättebra. En så underbar överraskning att få höra hennes röst!
Måndag. Utslagen. Klubbad. Golvad. Helt dyngförkyld. Jag gjorde absolut inte ett vettigt ting denna måndagen. Jag låg under täcket framför TV:n och tittade, ömsom sov. Åt lite mellan varven. Ibland masade jag mig bort till datorn för att kolla Facebook och bloggar.
Skulle. Tänkte. Ville. Göra julkorten. Men så blev det inte. Det vet i tusan om det blir några julkort i år. Hmmm.
Tisdag. Vaknade tidigt och kände mig hyfsat pigg. Åkte in till Solle för ett besök på MVC. Igen. Det är bra med täta kontroller men det känns nästan som den här följetongen börjar bli lite uttjatad :) Hur som helst...här kommer fortsättningen (den som inte är intresserad kan hoppa över det här...).
BT: 135/90. Inget nytt där inte. Ligger på mina stadiga 90 i undertryck.
Protein/äggvita: < +1. Ingen ändring där heller. Alltså inte ens möjligt att skriva in i journalen.
Vikt: + 1,5 kg. Ooops.
Blodsocker: 4,9. Perfekt.
Blodvärde: 137. Utan anmärkning.
SF-mått (magmåttet): 35 cm. Helt i sin ordning. Ligger på "normalkurvan".
Bebbelobbens hjärtljud: 170-190. INTE okej.
Allt började alltså bra, men slutade med BM ringde till förlossningen. Fick, omåttligt nervös, gå dit på en gång för att göra en CTG-kurva (med två "dosor" på magen registreras fostrets hjärtljud, rörelser och mina sammandragningar, med mera), blodprov, temp och lite annat.
Nu var det, tack och lov, inte någon fara med Bebbelobben!!! Det visade sig att jag hade lite feber (38,2), och feber gör att fostrets hjärta slår snabbare. Jag fick två Alvedon och på de 1,5 timmar som jag låg med CTG-kurvan så gick Bebbelobbens hjärtslag ned, från 170-190 slag/minut till 150-170 slag/minut. Övriga kurvor på CTG-mätningen var jättefina. Inga stora sammandragningar. Läkaren konstaterade dock att det är ett mycket livat barn i min mage. No shit!
Snabbsänkan: 2. Perfekt. Över 10 och det hade varit tecken på en bakteriell infektion.
Kan också, utan att gå in på några detaljer, tala om att någon ankomst av Bebbelobbe inte skymtar under den närmsta framtiden. Är sluten som en mussla...
Eftersom läkaren inte var nöjd med vare sig mitt BT eller Bebbelobbens hjärtljud (150-170 slag/minut är ändå en aningens för högt) så ska jag tillbaka på fredag för nytt BT och CTG.
(...och fortsätta här...)
Pust. Var helt slut när jag gick därifrån. Den där oron, över att något kan vara fel, är grym. Nu måste jag ge personalen på förlossningen en stor eloge för proffsigt bemötande och medmänsklighet. De tog hand om mig på ett helt suveränt sätt. De gjorde mig lugn ganska omgående, men den lilla stunden av oro tog sin energi.
Efter besöket på MVC/förlossningen åkte jag till bästaste Eva för en fika. Var vrålhungrig efter att ha missat lunchen. Det fixade dock Eva med goda muffins och pepparkakor. Surrade bort någon timme där innan jag vände hemåt. Tog det lugnt resten av dagen framför TV:n (ser ruskigt mycket på TV nu för tiden...).
Idag, onsdag, känner jag mig dock mycket piggare och Bebbelobben är lika livlig som vanligt :) Känner inte någon oro heller, över att något kan vara fel. Mycket är självkart tack vare den grundliga kontroll, med blodprov och CTG, som gjordes men mest tack vare alla lugnande ord och den stora kunskap/erfarenhet som finns bland läkare och barnmorskor på förlossningen.
Nåja. Nog om mina hjältar/hjältinnor på förlossningen.
Hämtade min älskade Prinsessa på dagis klockan 12. Möttes av ett glädjetjut utan dess like när jag öppnade dörren. Jag tror minsann att min Prinsessa har saknat mig. Underbar känsla! Jag blir så varm om hjärtat på något sätt...
Direkt från dagis till Remsle för storhandling. Åkte därifrån 1400:- fattigare. Fy faen vad dyrt det är med mat! Suck.
Hem för att lämna av varorna sedan vidare till mina föräldrar. Prinsessan ville absolut dit för att träffa Maja (hunden). Vad gör jag inte för min dotter :)
Fick äta middag där, ärtsoppa och pannkaka (på en onsdag!!!), så vi kunde åka raka vägen till Bamsegymnastiken.
Från Bamsegymnastiken hem för bad, kvällsfika, tandborstning och nattning av Prinsessa.
Nu, om bara några minuter, blir det även nattning av mig!
Sov gott!
Nedräkningen har börjat...
...för lääääänge sedan :)
Hittade denna gadget på en annan blogg och tänkte genast; att den måste jag ha...eftersom jag har så dålig koll på det här med "antal dagar kvar"! ;)
(klicka på siffrorna så ändras informationen)
Skämt o sido. Jag hoppas ni tar min desperation med en nypa salt. Är i och för sig j***ligt less, men inte mer än att jag överlever :)
Lördag...
Vaknade 11.30. HALV TOLV!!! Så skönt att vakna riktigt utvilad och inte behöva stressa upp. Var dock hungrig som en varg så jag kom ändå ganska fort upp ur den sköna goa varma bingen.
Hade många planer för dagen. Först städ med Marcus på förmiddagen, sedan DollarStore med Eva och till kvällen julkortspyssel. Det sket sig. Lite. Städningen är flyttad till i morgon. DollarStore får bli en annan dag. Julkortspysslet tar jag tag i så fort jag har bloggat färdigt...
Ska se om jag kan masa mig ut och montera basenheten till bilbarnstolen också. Det känns dock som jag skulle behöva tillgång till ett garage för det, så jag får göra det inomhus. Jo. Vi har ett dubbelgarage, men där står det ett Willysvrak i väntan på montering, så där får det inte plats några andra bilar... Tydligen så är det dags för lackning av chassit inom kort, så kanske så får i alla fall en bil plats där inne innan vintern är slut. Kanske.
Igår, fredag, var det full fart hela dagen.
På förmiddagen flidde jag undan lite tvätt. Igen. Jag kan bara inte förstå hur det kan bli så mycket tvätt efter tre personer. Hur ska det då bli när vi är fyra. Jag tvättar och tvättar men ändå finns det tvätt. Sedan ska tvätten (åtminstone en del av den) strykas. Tvångstankar! Jag får ångest av skrövliga kläder. Helt seriöst. Jag fixar det helt enkelt inte, att låta mig själv, eller någon annan i familjen, gå med skrynkliga kläder. Om andra har det, det lägger jag sällan märket till...men jag fixar inte att ha det själv. En allvarligt svårbehandlad tvångstanke. Usch...
Klockan 13 var det dags för BT-koll på MVC. Det gick sådär. Har fortfarande högt undertryck, 120/90. Hade en aningens aningens protein i urin också, men det var slå yttepyttelite så BM kunde inte ens skriva in det i journalen. Anledningen till den lilla mängden äggvita kan bero på så mycket, det behöver inte vara ett tecken på HF. Snarare ett tecken på en närstående förlossning. Hoppas. Hade inte ökat något i vikt heller!
Min BM poängterande ännu en gång att hon inte tror att mitt höga BT är ett tecken på HF, utan snarare ett "vanligt" graviditets-BT. Skönt att hon säger det!
På tisdag ska jag på återbesök igen och har inte BT:et gått ner så ska det tas blodprover, bara för att kunna utesluta HF till 100%. Hoppas att förkylningen har försvunnit ur kroppen då. Tror mycket på att det är den som jollrar med mitt BT...
Jag har dessutom, hör och häpna, räknat fel på antal graviditetsveckor!!! Jojomen, det har jag. Jag är tydligen en vecka längre gången än vad jag var medveten om! Jag är redan 36 fullgångna veckor, så jag kunde tryggt ha fött Bebbelobben i Solle denna veckan. Vilken miss!!! Tänk om jag hade vetat det ändå :) Nåja. BM tyckter att jag kan vänta tills på tisdag för då är jag alltså 37 fullgågna veckor. Mycket bättre tycker hon :)
Låter jag fixerad vid det här med förlossningsdatum?! Jag ÄR fixerad. Jag är så fixerad vid att föda före beräknat datum, så jag är fullt medveten (och beredd på) om att jag kommer att gå två veckor över tiden. Är ju bara så less... Nåja. Nu lämnar vi det ämnet...
Efter MVC-besöket så träffade jag bästaste Eva för en fikadejt. Äntligen kunde vi gå till Bowlingcaféet igen. Så gott, så mysigt och så trevligt. Vi satt och surrade ett bra tag innan vi gick på en shoppningtur. Hittade dock inte några julklappar. Surt. Men, däremot så hittade jag lite scrapbookingjox, mascara, nytt inlägg till min Filofax, hårmousse och lite annat smått och gott...allt till mig själv... :) Skulle ha tag på ett par helt vanliga långkallingar också, men se det fanns minsann inte. Nu ska det vara leggings...sånna där tunna bedrövliga saker... Meningslöst...en fjärt värmer ju mer... Ska åka på Kläd-Dax och kolla där någon dag till veckan, där har de i alla fall funnits förr, hederliga långkallingar.
Efter dejten hade jag planerat att åka ut till Ö-forse för att shoppa mer scrapbookingjox men så fick jag nyheter om att det stod pizza på dagens meny. Middagsdejt med hela gänget (minus Prinsessan då...). Sju vuxna och fyra barn. Vi träffades på Remsle pizzerian och där var det så mycket folk så folk fick vända i dörren. Fantastiskt! Gott och trevligt var det...
Efterrätten intog vi hos C & U. Kaffe och supergod kladdkaka. Mums.
Hem skönt tidigt för att slappa framför TV och datorn en stund.
Det var allt om fredagens bravader det...
Ska väl ta mig i kragen och göra något vettigt en stund. Typ julkort. Blir dock gärna fast här vid datorn, villigt motvillig... Måste ju kolla Facebook, läsa bloggar, spela spel, kolla julklappar och annat meningslöst.
Tankevurpa. Just nu, i denna stund, befinner sig min Prinsessa någonstans strax utanför Stockholms skärgård (eller till och med inne i Stockholms skärgård) för hon är nämligen ute och reser med R & company. 23-timmarskryssning till Åland. Prinsessan är en berest liten dam :) Jag hoppas det inte har varit allt för blåsigt ute på havet i natt...
Nej. Nu får det vara nog!
25 långa dagar kvar...
Just nu går jag bara runt och fördriver tiden med att göra ingenting. Vill att dagarna ska gå lite snabbare än vad de gör just för tillfället. Får inte mycket gjort här hemma på grund av denna j**la foglossning.
Magen har i allafall "ramlat ner" så onekligen så börjar det närma sig slutet. Tack och lov.
På måndag är jag 36 fullgågna veckor så då är det alldeles fritt fram för lill* Bebbelobben att göra entré. Spjälsängen är monterad och bäddad. Skötbordet är redo att sättas på plats. Vagnen är bäddad och skötväskan fylld. BB-väskan är packad. Ja från och med måndag finns det absolut inget som hindrar ankomsten...annat än Bebbelobbens vilja då... Tyvärr så får jag ju inte riktigt vara med och bestämma här, när det är dags för ankomst. Tycker inte om att inte ha full kontroll :)
Nåja. H*n kommer när h*n är redo. Dahaa. Förhoppningsvis förr än senare. Det jag nog bävar mest för är att jag ska måsta gå över tiden. Hemska tanke. Måste dock acceptera detta faktum, att det kan bli så, men vägrar helst :)
I morgon ska jag till MVC och kolla trycket igen. Jag känner mig dock pigg. Har lite snuva (och alla andra normala graviditetskrämpor) och Bebbelobben verkar inte må dåligt heller. Håller tummarna i allafall...
Prinsessan åkte till R igår så nu är det tyst här hemma. Så tomt.
Goa vänner försöker trösta mig med att det snart är slut på friden, att jag snart kommer att ha fullt upp med bebisen, att tomrummet snart är fyllt...och så vidare... Jag är tacksam för omtanken och stödet men saken är bara den, att den tystnad och det tomrum som blir när Prinsessan åker till R, kommer aldrig att kunna fyllas upp av någon annan. Jag vill ju ha henne (och hennes energi) här lika mycket ändå, med eller utan bebis. Det är svårt att förklara...men ja...ni kanske förstår.
Den nya fina vinteroverallen som jag beställde till Prinsessan kom häromdagen. Tyvärr så var den åt heskotta för stor. Den kommer att vara lagom först till nästa vinter, så den får ändå bli kvar här. Orkar inte skicka tillbaka den bara för att beställa en ny nästa höst/vinter. Den var dessutom jäkligt snygg. Tuff. Passar en 6-åring perfekt. Eftersom jag har en sådan tur, och så underbara vänner, så har Prinsessan fått låna en jättefin overall att ha som extraoverall på dagis. Underbart!
Måste också nämna att jag hade en sådan tur så jag fick låna en jättevarm vinterjacka som jag får använda tills stormagen är borta och jag kan köpa en ny. Goa vänner...
I morgon ska jag som skrivet till MVC för koll sedan ska jag på dejt med Eva. Vi ska fika och surra och jag ska spendera lite av barnbidraget också...på julklappar...
I helgen ska jag göra färdigt julkorten. Har några stycken kvar att pyssla ihop. Typ 20 stycken.
Nu ska jag göra lite gott thé, mosa ner mig i soffan och slötitta på något skitprogram på TV...
Söndagkväll...
Bäste älsklingen kom hem från Solle med en hel påse full med godsaker, så fredagskvällen avslutades med en bra film (Robin Hood), chips, dipp och lite Coca Cola. Det var säkert ett halvår sedan jag åt chips senast, och ännu längre sedan jag åt dipp. Hade glömt hur gott det verkligen är. Vi malde i oss godsakerna medan vi njöt av den braiga filmen.
Igår, lördag, var det 5-årskalas som stod på schemat. Klockan 12 drog partyt igång, på badhuset. Mycket uppskattat av alla barnen! Att först få leka i lekhörnan, sedan fika gott och sist men absolut inte minst, få bada...det kan ju inte bli annat än succée :)
Resten av dagen tog vi det bara lugnt. Jag stökade på lite här hemma med tvätt och annat jox medan Prinsessan spelade dataspel och åt lördagsgodis.
I morse åkte Prinsessan och jag in till stan för simträning. Satt och surrade bort timmen med goa E innan det var dags att återvända hem. När vi kom hem så slocknade jag på studs, och sov i någon timme. Marcus hade vaknat med en redig förkylning så han var rätt spak han med. Prinsessan hon bänkade sig framför datorn igen.
Efter lunch åkte vi på skidträning i Forsmo. Teori stod på schemat denna träning. Måste säga att ledaren gjorde ett toppenjobb som behöll fattningen, och tålamodet, under denna timme. Själv hade jag gått i taket efter en ganska kort tid.
Vi hade tänkt åka och fira min käre far efter träningen, men han var i vanlig ordning inte hemma. Denna gången var han ute i skogen och jobbade. Min älskade skogsmullepappa :) Grattade honom på fars dag över telefon, det tyckte han dög lika bra...
Klockan 16 åkte vi till svärisarna för att äta middag. Lax och potatis. Jösses så gott. Kom hem fyra timmar senare. Nöjd och belåten!
Nu är det snart läggdags för mig. Är trött som en gnu! Prinsessan sover sedan någon timme tillbaka, nöjd och belåten över dagen.
Ja. Det var min superintressanta helg! Hur har er varit?
Återbesöket...
Blodtrycket var detsamma, 130/90. Fortfarande inget protein (äggvita) i urinen. Ingen viktuppgång. Vad det lutar mot är att jag har "drabbats" av ett hederligt "graviditetsblodtryck".
Visst. Det höga blodtrycket kan utvecklas till HF (havandeskapsförgiftning) i framtiden, men eftersom jag i detta stadie inte hade något protein i urinen så trodde hon inte att det skulle bli så. Protein i urinen är oftast det första tecknet på en hotande HF. Hoppas hon har rätt.
I övrigt så känner jag mig lite småförkyld. Snorig och hängig. Vaknade natten mot torsdag med huvudvärk och tänkte "jaha...det får bli ett samtal till förlossningen då...nu när huvudvärken sätter igång..." Vaknade igen på morgonsidan, fortfarande med huvudvärk och en sprängande känsla över bihålorna. Låg vaken en stund då det plötsligt sa "klick" i ena bihålan...och bums så hade både trycket och huvudvärken släppt på den sidan. Avskrev planen att ringa till förlossningen. Huvudvärken har fortsatt att lysa med sin frånvaro. *peppar peppar*
Känner mig bara, som sagt, allmänt förkyld.
Återbesök för nytt blodtryck om en vecka.
Bebbilobben mår bra. H*n fortsätter med sina gymnastikövningar. Bökar och stökar där inne.
Prinsessan är, just i detta ögonblicket, ute och "kör" spark med mormor.
För två år sedan fick hon en spark av morfar. Den älskar hon. Så fort snön hade kommit så ville hon till mormor och morfar för att åka spark. Älskade lilla unge som är helt lyrisk över snön som har kommit (vilken unge som nu inte är det). Lite tråkigt tycker hon dock att det är, när inte mamma kan busa med henne i snön och putta på i den gigantiska (läs: näst intill obefintliga) pulkbacken som finns på baksidan.
Vad mer har hänt sedan sist...
Hmmm. I onsdags hade vi en slöslappardag efter dagis. Vi pysslade lite, myste och slötittade på TV.
Till middag åt vi äntligen den efterlängtade pölsan som vi fått av mamma. Jösses så gott det var!!! Vi åt i andtakt alla tre tills vi höll på att spricka. Mums.
Efter maten; bamsegymnastik.
2-årskalas efter gympan. Buspojken J hade röjarparty. Tre vildar som härjade järnet, plus två stycken som var lite lugnare (båda är under 1 år). Hur som helst så var det trevligt. God tårta och gott sällskap.
Torsdag...
In till stan på förmiddagen för att ta skolfotografierna. Lockade håret på Prinsessan så hon var lite extra fin. Min vackra unge. Efter fotograferingen gick vi och fikade på badhuset med E. Efter det åkte vi raka vägen hem för att slöslappa lite till.
Middag hos Marcus farmor klockan 16. Mycket gott och mycket trevligt.
Direkt från middagen till nästa födelsedagskalas. H fyllde 27 år. Även där firades det ordentligt med trevligt sällskap och supergod smörgåstårta (ja, jag orkade med en bit fast jag precis hade ätit middag...jag är ju gravid för sjutton bullar!!!).
Stupade i säng när vi kom hem...
Ja. Så är vi framme vid idag då...som jag redan har skrivit om...
I morgon står det ännu ett födelsedagskalas på schemat. Nora ska ha kalas på badhuset, till Prinsessans stora förtjusning :)
På söndag är det först simträning på morgonen och skidträning på eftermiddagen, och däremellan ska det hinnas med att fira två fäder också.
Lätt att ta det lugnt och inte stressa. NOT!!!
Ha en trevlig helg!!!
